Nya tag
Andhämtningen i Kerala blev precis som den var tänkt. Fylld med saltstänk, snorkeltur, fruktsallader, chockladpannkakor och värme. Nu längtar jag till allt det nya i Tidaholm och jag tror att gruppen håller med mig. Indier och svenskar är både taggade och förväntansfulla.
Tidigt i morgon går flyget till Chennai. En hel dag har vi att spendera där (läs: en hel dag att spendera på Spencer Plaza) innan LH758 tar oss vidare mot Europa. Vi lämnar indisk mark, redo att ta nya tag.
Vi ses!
=)
Om ni vill na oss i Kerala
Men som sagt, skicka garna meddelanden pa bloggen om det ar nagot, annars ringer vi nar vi kommer till Sverige igen. Vi landar pa Arlanda runt lunchtid pa sondag och svenskarna har "permis" i ca ett dygn fran sondag tidig kvall till mandag eftermiddag. Indierna kommer da att visas runt i Stockholm under en guidad busstur.
Och laget i Kerala kanske ni undrar... ? Jo, vi kan bara beratta att det ar lika fantastiskt som vi trodde att det skulle bli. Vi ar alla sa himla glada och lyckliga har, med risk for att lata frireligiosa. Turisterna har ar namligen benagna att se lite uttrakade och blase ut. De ater sin middag under tystnad och steker sig pa dagarna. Avslappnade? Ja, kanske, mesn knappast riktigt sprudlande ni vet.. Men vi som kommer direkt fran Arni har helt andra kanslor som bubblar runt i kroppen. Dels av att vara fria, avslappnade och lediga, dela av att snart aka tillbaka till Sverige. Och inte minst fa starta del tva av utbytet i Tidaholm.
Fran oss alla till er alla
en stor varm kram
/meddelat genom mia
Tibetaffaren.
Tank att man kan uppskatta ett handfat och en toalett med toapapper sa mycket! Ja, det ar ju inte det enda jag uppskattar har men de sager ju en del nar DE kanns som en lyxtillgang.
Egentligen har jag inte lust att sitta har att skriva. Finns sa mycket annat att njuta av. Igarkvall hittade jag varldens skonaste affar med hantverk fran Tibet. (Det pirrar i magen nar jag tanker pa det armband som jag kanske ska kosta pa mig senare idag.) Vet inte hur lange jag var dar inne igar. Satt och valde ut parlor till ett halsband som jag ska tra i Tidaholm samtidigt som jag pratade med killen som jobbade dar. Musiken, den trevliga killen och dom fina sakerna gjorde mig hog och jag fick en annan kansla av indien. Nar jag lugnt vandrade ut fran affaren sag jag mina vanner sitta dar pa en restaurang. Jag bestallde vad jag ville ha och at, men jag var lite som i en dimma hela middagen. Ska helt klart dit ikvall igen. Kanske pilla i nagra parlor och bara njuta av atmosfaren.
Vi har det bra!!!
/a.
Sanden mellan tårna
Tågresan fran Katpadi JN tog ca 13 timmar och vi kom fram igår vid 7.30. Vid 11-tiden satt vi ner och åt chockladpannkaka och färsk fruktsallad till frukost. Till detta en stor kopp kaffe. Bara det faktum att använda bestick kändes konstigt. Överhuvudtaget tog det tid att vänja sig vid trusiterna även om det är lågsäsong och ganska folktomt här. Indierna verkar dock tycka om oss eftersom vi ersatt tangabadbyxorna med Tamillungis och välskräddade skjortor.
Bor gör jag i ett stort rum med en en minst lika stor hörnbalkong med fantastisk utsikt över havet. Stranden börjar när jag går ut genom dörren och till havet är det väl ca 10 meter. Det ar mycket vackert och här finns verkligen skogar av kokospalmer. Rummet som jag delar med två ur gruppen kommer att kosta mig under 100 kr for fyra nätter. Även på detta plan krävs justeringar till ett nytt liv, att sova i säng och mjuk på madrass. Att duscha i ett "nästan" västerländskt badrum.
Längre än så här blir det inte idag, stranden därutanfor är allt for lockande likaså den Backwater Tour vi ska göra i eftermiddag. Kanske blir det än och annan glass också. Om vi hinner hoppas vi innan hemfärd åka ner till sydspetsen på Indien och spana in soluppgången. Det är bara 77 kilometer dit, ynka 2 timmar med buss.
=)
Mitt i paradiset.
Tjoho i vagorna! Helt underbart! Tror inte att det finns nagon som kan uppskatta detta mer an vi. Fran dammiga Arni till paradiset. Visst kanner man lite avsmak for lattkladda turister, nar man sjalv vet kladkaderna. Men jag har inte tid att irritera mig. Ska bara njuta sa mycket jag bara kan nu!
Ser fram emot att greppa det immiga olglaset till middagen ikvall...till det ska jag ha mat som INTE innehaller ris. Jag, Karin G och Jakob delar rum och vi har grym utsikt over stranden som ligger tio meter fran hotellet! Den friska havsluften flaktar emot mig och jag bara suger i mig av den.
Detta kommer bli fyra skona dagar med god mat, mycket vila och sol och bad, framfor allt BAD! Att hoppa i vagorna idag var helt underbart befriande.
Tagresan hit gick forvandsvart bra, imponerande for att vara Indien. Vaknade dock klockan halv fem for att mina resekamrater pratade och pratade. Anledningen till det visade sig att Sanna blivit av med sin ena vaska. Det blev forstass rabalder men polisen var anda hjalpsam. Hon har gjort en anmalan, vilket var lite omstandigt och tidskravande. Men vi ar alla glada anda. Vem kan inte vara lycklig i paradiset!
Hopp och hej!
/a.
Sista avtackningarna i ARNI
I fredags var vi pa vara sista avtackningar har i ARNI. Forst var vi pa MD School (undre bilden) dar alla barn samlats samt prasten (tillika hogste chef pa skolan) och rektorn och alla larare. Vi skulle ha en ceremoni over den vagg som byggts av de hollow blocks som gruppen tillverkat. Prasten ville att jag skulle be en bon for att valsigna vaggen och jag tankte att det ska nog ga bra. Men det gjorde det inte. Jag la handen pa vaggen och sa thank you jesus for building this wall, and now we want you to bless it...sen blandade jag ihop allt och det blev rorigt med vem som byggt vaggen. Jesus eller vi. Sa jag blev tyst, sa thank you , amen.. Det blev ju inte battre av att prasten kallade mig miss Miaou hela tiden.
Vi blev iallafall avtackade med enorma guldiga hanggirlanger samt te och snacks. Anna, jag och John holl tacktal och sen bar det av till Municipality house. Vi fick traffa chief minister vilket var kvinnan till hoger pa oversta bilden. Aven har blev vi (endast svenskarna dock) tackade for vart engagemang i Arni. Denna gang med varsin sjal runt axlarna. Sen var vi i tidningen nasta dag med just denna bild.
Hoppas vi kan visa bilder senare fran var lyckade avslutningsfest igar med vardfamiljerna med show, dans och projektpresentationer.
Hej sa lange, nu gar taget till Kerala om nagra timmar!!
/Mia
Hejda familjen
Ja, nu borjar det verkligen dra ihop sig.
Igar hade vi ett avskedsfirande for familjerna. Lite dans, lite sang, manga tack, en del tarar och god mat. En bra kvall som sog ut det sista av energin. Det var lite sorgligt att saga hejda till familjen/familjerna och jag fallde en tar. Men mest tanker jag pa min indiska syster, hon blir kvar har med sin trakiga man. Undrar hur hennes liv blir? Jag hoppas verkligen att hon behaller sitt leende och inte blir bitter med tiden. Jag ska gora mitt basta for att halla kontakten med henne och hoppas att hon far mojlighet att komma och halsa pa mig i Sverige, som hon sa garna vill.
Kanns som om jag har tagit vara pa tiden har, aven fast det ar saker som man skulle ha velat gjort men kommit pa alldeles for sent. Men jag ar overtygad om att jag kommer tillbaka till Indien, det kan ju aldrig bli vad det har varit under dessa manader, men Indien kommer anda alltid vara Indien tror jag.
Om nagra timmar satter vi svenskar oss pa ett tag till grannstaten Kerala for en valfortjant och valbehovlig semester. Indierna aker hem till sina foraldrar for att packa och ladda for Sverige. Pa en solig strand haller vi tummarna for att dom far sina visum i tid.
Blickarna riktas nu till Tidaholm och vi har redan borjat spana pa projekt, utbildningsdagar och aktiviteter. Kanske har vi insett att de galler att starta i god tid.
Nu ska jag snart ga och hamta det sista hos skraddaren. (Trist att man hittar basta skraddaren i stan, sista veckan.)
Tack och hej salange.
/a.
Ett fuktigt farväl
Den sista veckan av den "riktiga" indienfasen beskrivs lämpligen i termer av relativ effektivitet och produktivitet. Förutom det faktum att vi hunnit vara cermoniella minst en gång om dagen har vi också skapat en hel del. Ikväll kommer majoriten av dessa skapelser att underhålla och kanske också upplysa värdfamiljerna om vår tid i Indien. Vad har vi gjort, vad har vi lärt oss och vad ska vi göra nu? Förutom detta är temat med kvällen "hejdå". Men känn ingen sorg för oss Arni, vi minns tillsammans!
Trots ett hälsotillstånd av karaktären "tjuvtjockt" (förkylning och magis) lyckades antalet dagar i hemmiljö minimeras till 0. I grund och botten handlar det ju om attityd. Med rätt attityd kan man uppnå stora ting. Låt mig exemplifiera:
Med rätt attityd accepeterar man att paket som ska skickas till Sverige måste slås in i tyg hos skräddare. Den processen krävde två skräddare och det dubbla antalet timmar samt en tripp till lämplig tygaffär. Därefter ska ena änden av paketet förseglas med lack (precis som på julafton). Därefter tar man sig an tre stycken tulldeklarationer. Efter att med andakt fyllt i de mikroskopiskt små rutorna, klistras en deklaration fast på lådan. De andra två binds fast medelst snöre. Adressen ifylles med spritpenna innan man tre dygn senare återvänder till postkontoret som haft stängt några dagar. Men känn ingen sorg för mig Arni, jag har rätt attityd.
Efter som handledare Mia just klev in på "kontoret" tillåter jag mig att ta mig i vhetin och tala lite allvar.
I min dagbok finns fram till idag 76 daganteckningar, ikväll blir de 77. Där kan man läsa om den första koppen chai, om rockstjärnefeelning, om fattigdom, om religion, om busskultur, om idlis och ganska mycket därutöver. Dagboken handlar om Arni. Men framförallt skildrar den en nya attityd till nya utmaningar. Ikväll säger vi alltså tack och adjö till den tillvaro som vi med mycket hjälp gjort till vår vardag. Om några timmar spikar Karin G det sista stycket i tacktalet vi skrivit tillsammans.
Some might say that it ends tonight, but in reality it has only begun. Memories have been created that our minds have in common. With these we have formed the foundation for future friendship to rest upon. Saying goodbye sure takes time.
Jag kommer att sakna Arni, vännerna i värdfamiljerna och på gatorna. Trots detta ser jag fram emot att avsluta en fas och påbörja en annan. Att komma till Tidaholm och en vardfamilj som verkar zetai (perfekt) blir utan tvekan spännande. Att få avsluta ett äventyr och samtidigt påbörja ett nytt är sannerligen en förmån.
Timmarna i Stockholm med familj och vänner som jag saknat lockar de också. De blir den energikick jag behöver.
Detta blir det sista jag skriver här ifrån Arni, ett inlägg från Kerala är ingen omöjlighet. Imorgon kväll lämnar tåget Katpadi Junction, Kerala väntar. Den 1 april landar 8 inder och 8 svenskar i Stockholm. De är redo för det nya äventyret. De är redo för början på ett nytt fuktigt farväl.
=)
Du har nagot i ogat, Stefan
Jag tanker aldrig forsoka forklara nagot, jag tanker aldrig forsoka fa nagon att forsta
igen.
Att lamna vardfamiljen kandes tungt. jag lamnar er men en del av mig blir kvar har.
Kerala kanns lite som redan uppspytt godis nu, vi far se hur det smakar.
Tur att man har en himla fin grupp i alla fall.
Tidaholm! Tidaholm!! Tidaholm!!!
Jag har en familj i Indien
Att bara skriva att jag har en egen familj i Arni gor ont i hjartat. Hur ska jag fortsatta detta inlagg?
Min tid i Arni och Indien har varit omvalvande. Jag har lart mig och fatt kunskap om sa mycket som jag inte ens vet om nu. Det jag kanner nar jag sitter har ar hur mycket karlek det finns. Familjerna umgas sa mycket med varandra har och flera generationer bor i samma hus.
Jag har manga ganger suttit pa Stefans altan med hans familj. Bara suttit dar, ibland tysta, ibland sjungandes och ibland atandes. Suttit dar och allt var bra. Vi hade varandra och varlden var sa klar.
Under drygt tva manader har jag lart kanna en person som jag aldrig skulle vilja lamna. Jag vet att vi alltid kommer att ha kontakten och traffas igen. Men nar? Att bli sa nara vanner finns knappt ord for. En natt var vi uppe till 02.00. Jag kunde inte ga och lagga mig aven om jag skulle sova med amma i den stora sangen. Jesvin fick ta min hand till sitt brost och saga att vi ses i morgon och da ska vi vara tillsammans hela dagen. "Jag ar har imorgon, Karin" sa han.
Det ar konstigt hur ont det kan gora i hjartat. Ett konstant tryck mot brostet. Tararna kan komma plostligt for det finns knappt en kontrollknapp.
Jag ar redo att lamna Indien och komma till Sverige. Jag ser framemot den svenska fasen och allt jag ska uppleva och lara mig dar.
Aven om Indien ar super harligt sa ar de otroligt pafrestande. En hatkarlek svar att glomma!
Karin Arranthana Mitt indiska namn
Sista helgen i Arni
Innan dess har vi nagra schyssta fullspackade dagar dar vi ska utvardera, prata och diskutera , leka lite samt forbereda oss (eller framst indierna) for Sverige. Vi borjar idag kl 10.00 med en avtackning pa MD School. Den numera legendariska skolan dar man over en natt slutade sla barnen (vi vet dock inte hur det ser ut i praktiken) och som ocksa fatt en ny vagg byggd av Hollow blocks som nagra av oss tillverkat. Efter skolan ska vi till Municipality house dar vi ocksa ska bli tackade for soptunnorna.
Darefter lunch dar Anna och Niruba ska instruera i hur man anvander bestick. Sen ska indierna for forsta gangen provata med kniv och gaffel. Sen fortsatter deras utbildningsdag som just handlar om Sverige och vad som vantar dem nar de kommer till Tidaholm. Detta ar dock inte forsta gangen vi pratar om detta amne, utan vi har titt som tatt pratat om olikheter och hur det ar i Sverige.
Pa mandag eftermiddag aker indierna till sina familjer. Vi andra aker till Vellore for att satta oss pa ett tag som aker hela natten till Kerala. Strand och papayadrinkar 4 dagar.. tja vad ska man saga.. vi ser fram emot det kan man val latt sammanfatta det.
Hej sa lange
Mia
Fler bilder fran kvinnodagen
Forst en bild pa hela gruppen och Ruth Manorama. Sen sjalva demonstrationstaget som dock var ganska lugnt. Inte sa mycket slagord och sa, men anda en mycket bra manifestation.
Kvinnliga poliser som ocksa var med pa tillstallningen. De fick ocksa utmarkelser for gott jobb. For kvinnor kan en kvinnlig polis ofta vara den enda chansen att bli rattvist behandlad om de rakat illa ut. Nasta bild: Reikka (WEL), Sunil och Ramya (WEL - var med i utbytet forra aret). 
Jag och AnithaAnitha, Graga och Ruby.
Ett gang som spelade Dalit drums var med i demonstationstaget. Vissa kunde inte lata bli att ta nagra danssteg..
Träff med värdfamiljer
I går kväll hade vi den andra och sista träffen med de svenska värdfamiljerna. Vi träffades i Röda Korsets lokaler för en fika och pratade igenom att "Nu är det snart dags".
Alla fick lära sig siffran 4 eftersom ni kommer till Tidaholm 4/4 kl 16 (4 alltså). De flesta sa att de kontaktats av er deltagare, men inte alla.
Vi gick igenom praktiska saker som veckopeng från CIU, busskort för de som behöver det, "behandla dem som era egna familjemedlemmar" och så vidare. Jag berättade att det i Indien alltid serveras lagad mat till frukost men att de inte behöver göra det i Sverige eftersom vi sällan gör det här. Men havregrynsgröt utloades av en värdmamma! (kanske inte varje dag dock)
Knivar och gafflar var också ett samtalsämne men inte så mycket om toalettbesök. Jag poängterade också att ni svenska deltagare är till hjälp med både språk och förståelse eftersom ni nu känt varandra och de indiska deltagarna ett tag och är en trygghet för dem i detta nya samhälle och kultur.
Vi skrattade mycket under kvällen, föll in i eftertänksamma "mhm" och jag lovade dem alla att det skulle bli mer av just sånt.
Nu ses vi snart. Den 4/4 kl 4 (om jag inte ligger hemma utslagen efter en vistelse i ett afrikanskt flyktingläger, men det får vi inte hoppas. I så fall kanske ni kan komma med en bunt pastelltabletter)
Kram /Elin
Women's day celebration
Igar var en helt underbart bra dag. Vi firade kvinnodagen (som visserligen var den 8 mars, men anda..) och minst 2500 kvinnor kom och lyssnade pa Ruth Manorama (en helt otrolig kvinna) och andra talare (bland annat mitt tal dar jag forklarade vad vi egentligen gor har i Arni - det har gatt manga rykten om oss). De horde oss sjunga svenska nationalsangen och en tamilsang. Och sa en massa utmarkelser och saker vi inte alls forstod eftersom allt var pa tamil. Sen gick vi alla i demonstrationstaget och en massa nyfikna man stod och tittade pa nar alla kvinnor (och killarna i var grupp) tagade genom Arni. Kanns som en grym avslutning pa var vistelse har. Den dagen visade oss alla att det faktiskt gar framat har, att det hander saker, att det finns en massa hopp om framtiden
Trasiga skor och besok hos familjer
Karin G har gatt i dessa skor en langre tid. (Vet inte om det syns hur trasiga de ar...) Tills det bara inte gick langre. Hon var tvungen att ga till en skoaffar i flashiga Spencer Plaza i Chennai och kopa nya. Expediten radde henne att genst ta pa de nya. 
Jag och John var pa besok hos vardfamiljerna och betalade deras "veckopeng". Familjens kamera aker ofta fram vid dessa tillfallen, speciellt nar man halsar pa i Annas och Nirubas familj. Men inte nog med att man ska stallas upp varje gang for fotografering. Mamman (aven kallad "skata" i ett tidigare inlagg) borjade hanga pa mig en massa smycken samt en armbandsklocka. Hon tyckte jag sag for trakig ut. Sa fort bilderna var tagna plockade hon av dem igen hahaha.
I Sannas familj brukar vi dricka te och spela carmabole med lillebror Surash. Mamma Vanitha vill alltid bjuda pa snacks eller lask.
Surash slar de flesta.Han ar frisk nu.. var inte oroliga
Sa har sag det ut forra veckan nar Stefan var magsjuk och frick dropp med naring pa Arnis finaste privatsjukhus.
Han akte in tidigt pa morgonen akut, men fick vanta en stund pa lakaren som satt och at just da. Utan att riktigt veta vad som var fel skickades Stefan hem med 6 olika mediciner i piller-, pulver- och flytande form. Han tog dem alla och vips var han frisk efter nagra dagar.
/mia
Educational day about Indian cooking
I fredags (den 15 mars) hade vi var nast sista utbildningsdag. Det var Karin J och Justin som stod for den. Vi blev uppdelade i grupper med varsitt recept. Varje grupp stod for varsin ratt och tillsammans blev det en superlunch. Forst fick vi en ortmyntasoppa som forratt. Darefter veg-bryani (gronsaksris), kurma (gronsaksgryta), kycklingkurma, masala stuffed chapati och sen carrot halava till efterratt. Allt under guidning av Karin och Justin.
Mycket lyckat och larorikt. Jag gissar att familjerna kommer att fa ata indisk mat da och da, nu nar aven svenskarna faktiskt har lite koll pa hur indisk mat ska tillagas.
/Mia
Roliga "fakta" for de vetgirige :)
Roliga ?fakta? for de vetgirige J
- tv at folket, ar vardfardspolitik I Tamil Nadu
- man kan fa massa ?roliga? rabatter pa taget tex; om du har vunnit natioal award, om du ar BADE dov och stum, om du ar barnmorska, anka efter polis som dog I terrorattentat??.etc
- for att blanda extra socker I kaffet far man ett glas ist for sked
- nar AC star pa 30C da ar det varmt J
- nar man kissar I duschen stanker det
- head?n shoulders ar ett val fungerande lusmedel?? J
- far man tva tjejer far man pengar av staten?..for att man inte ska doda dem
- en gift kvinna har en ring pa tan
- kvinnorsharmode ar slickat med olja I och en flata
- kristna bor inte bara bindi, men de gor de anda
- man kan bli forskyld om man ater de flesta frukter
- om man ater potatis far man ont I ryggen (iaf mina vardforaldrar)
- om man dricker mjolk blir man ljusare I hyn
- om en kvinna lifter tungt kan hon inte bli gravid
- om man ar lite sma krasslig ska man genast till doktorn och fa minst en spruta och garna nagra fargglada piller ocksa
- ar man mer allvarligt sjuk avvaktar man hemma
- om man har ont I ryggen ska man ligga direkt pa golvet och sova
- marie kexen har smakar nettomargarin
- te ska innehalla minst 50% socker
- tuta minst var 5e sekund
- kossornas horn ska malas I gralla farger, sarskilt bla
- smabarn ska fa svarta prickar I ansiktet, en I pannan och en pa var kind. Detta for att andras avundsjuka ska fastna dar och inte paverka barnet
- man trycker bussarna sa fulla att ett 10 tal far hanga pa utsidan
- ata ris 3 ganger om dagen, ar mottot
- dessutom ar sa gott som all mat Good for digestion
- att sova pa golvet fast man har en sang?..for att man ar radd att trilla ur
- ha las pa kylskapen
- propaganda pa hogsta volym 24 timmar om dygnet
- ata med hoger?.torka med vanster
- ga fran bordet sa fort man ar klar
- ta vitt eller gult (gurkmeja) puder I ansiktet om man ar kvinna
- som kvinna anvanda ett antal sakerhetsnalar for att halla kladerna pa plats, men de ska inte synas
- vanligaste kalsong market heter poomer
- en gronsak heter ?ormgud? en heter drumstick
- barnen vet inget om kast foren de ar ganska gamla
- det ar olika roda dagar I olika kalendrar
- tvatt och disk medel ar I tval form I gralla farger
- allt ?porslin? ar av rostfritt stal
- ingen vill titta in I en indisk djurmage?.dar doljer sig mer an de flesta kan dromma om J
- tamil (spraket) har manga likheter med teckensprak
- det firas manga nyar I Indien, ett ar pa min fodelsedag
- speciellt I hinduiska familjer far tjejer som har fatt mens inte ga ut och leka mer
Jag sag att tecknen blir lite konstiga...det ar for att jag skre allt i word forst....sa J betyder :), ? verkar vara de flesta andra tecken....anv fantasin....tack a hej
frida
Ja, jag vill leva jag vill do i norden.
Nu ar min drom om Indien snart slut och jag kommer alltid att minnas den som en bra drom.
Pa morgonen dricker jag mitt kaffe och tittar ut over grannskapet som pysslar med sina hons och kor. Nagonstans ryker de fran en skraphog som eldas och det luktar brannt. Ljudet av att folk tvattar klader ekar mellan husen. (Dom slar namligen kladerna mot en sten eller betong for att sla ur smutsen.) Tuppar gal. Kor idisslar. Nagon cyklar forbi med en cykel packad med vatten i stora byttor. Faglar kvittrar. Solen borjar bli varm. Arni vaknar och jag ocksa. Ett behagligt uppvaknande som jag kommer sakna.
Men jag kanner mig anda redo at lamna Arni nu, ser fram emot tiden i Tidaholm.
Idag tranade vi pa den svenska nationalsangen tillsammans med indierna och nar strafen ?ja, jag vill leva jag vill do i norden? kom kande jag anda in i hjarta, JA, det vill jag!
Kanke ar dett det sista jag skriver har i fran Arni.
Forresten laddade upp fler bilder igar for er som ar intresserade.
Hej, hej!
/a.
Dagens Arnibilder
Det basta med Arni ar att man bara kan sta och titta hur lange som helst pa gatan och man ser hundra scener och oden passera forbi pa bara nagra sekunder. Alltid hander det nagot som ar vart att titta pa. Har forresten ingen aning varfor texten blir understruken...
Dr Ambedkar statyn som star i en livlig gatukorsning. Han ar en legend for daliterna eftersom han kampade for avskaffandet av kastsystemet och hade langa argumenationer med Gandhi som ville ha det kvar faktiskt. Sa Gandhi ar ingen stor hjalte bland lagkastiga och daliter, aven om han ju ville att de skulle behandlas val.
En lastbil med klader och tyger lastas av framfor var favoritaffar i Arni. Har handlar vi vara klader oftast. Mest for att den trevlige agaren ar jattebra pa engelska. Och trots att det ibland blir fel pa kladerna vi syr upp.
Precis utanfor Internet cafet tog jag denna bild igar morse.Arbetsplatserna sista veckan
Har ar hela ganget fran WEL Day Care Centre. Alla barnen som brukar komma dit varje dag samt Frida och Cynthia. Nu ar Justin och Karin dar sista perioden. 
Soptunnemalning. Imorgon (tisdag 20 mars) kommer vi att vara med pa en stor ceremoni dar hela Arnis viktiga personer ar inblandade. Soptunnorna ska presenteras for Arni. Det finns roda och grona dar de roda ska vara till for vanliga sopor och de grona for kompostavfall. Hoppas detta funkar, det vore ett stort steg i ratt riktning for Arnis sopor. Aven kvinnodagen ska firas imorgon och Ruth Manorama (som fick alternativa nobelpriset 2006) kommer och ska tala. Hon ska bo hemma hos Ruby sa det blir spannande att fa traffa henne.
Bilder pa resedagboken
www.resedagoken.se Sok pa resenarer. Anna Isaksson ar mitt namn och alias: annai
Hej hej!
/a.
Sista veckan i Arni
Sitter just nu pa internetcafeet och ar otroligt glad att det finns flaktar for nu borjar det bli nastan olidligt varmt. Det ar valdigt manga som ar sjuka nu sa nar vi trffas tar vi fram madraser och skapar en horna dar sjuklingarna far har. Aven jag har akt pa en forsylning det ar lungt lite synd nu bara nar det liksom ar sista sporten.
Mmm.....det ar ju bara en vecka kvar innan vi aker fran arni och innan dess ska projektet vara klart, vi ska ha vara tva sista dagar pa jobbet, kopa presenter till vardfamiljen, packa, och fira kvinnodagen. Men har inte den redan varit tanker ni da....jo men de passade battre pa tisdqag och dessutom kunde forelasaren inte komma den 8:de...haha sa gor man har i Indien.
Jag diggar ocksa starkt Indiernas syn pa tid sager man nio manar man egentligen halv tio.
Som sagt det ar mycker att sta i nu och aven fast jag ar forsyld har vi haft intevjuer bade idag och igar ....det ar tur at det ar sa roligt annars skulle man inte orka med.
Annars Har vi haft slappa dagar pa dagcentret och nastan hela gruppen har hangt dar pa lunchrasten. Dessutom har dom haft nan typ av bakworkshop dar som vi har varit med lite pa ...eller jag om jag ska arlig har jag inte gjort sa mycket man man staller ju alltid upp att ata. Men tanterna och kvinnorna gillar mig och alla vill at jag ska hem till som och ata middag.
Jag borjar forsta att nu att jag kommer sakna det har man har ju blivit som en liten del av Arni och sin vardfamilj. Bara en san sak matt om famijen inte ar hemma och har last den stora grinden sa gor ju det inget for man kanner ju grannarnaoch kan ga till dom eller sitaa och prata med Juliete min favvo granntant...forovrigt den minsta tant jag sett i hela mitt liv.
Men snart borjar ett nagot nytt. Det blev annu mer varkligt i Onsdags nar vi fick reda pa vardfamiljen och jobben i Tidaholm.
Som jag sa aker vi fran Arni om en vecka man vi aker minnsan inte till Sverige direkt som niu nog vet. Nej da satte vi oss pa ett Indiskt tag i 17 timmar Kerala och Kovalam beach. Ska faktist bli en super skon kontrast att leka turister, ligga pa playan och skita i alla kladkoder. Det ar vi varda!
Horde att snon ar borta i Sodra Sverige..kanns konstigt at missa vinter och andra sida far vi ju 2 sommrar;).
Konsten att gilla läget
Det har knappast undgått någon att vi påbörjat slutspurten av Indienfasen. Snart är det dags att byta värld igen, både för Sudden och för mig (samt alla de andra i gruppen). De svenska värdfamiljerna och arbetsplaceringarna är presenterade och Sverige känns mer lockande än någonsin. Lockar gör också den sista tiden i Arni och Indien. Mycket återstår fortfarande att göra för en sliten grupp där klimatet, bacillerna och andra omständigheter börjar kräva ut sin rätt.
Tur då att vi undervisas av världens mästare på att göra det bästa av varje möjlighet. I Indien gäller det att gilla läget. Det är en observation som genomsyrat de flesta upplevelser under min tid i Indien. Under förra veckans busstur till Trichy hade jag av tidigare artikulerade skäl svårt att sova. Istället spetsade jag min iakttagelseförmåga och nedtecknade följande på min mobil. Låt oss kalla det kombinerad mobil- och busspoesi.
Sitter på en indisk buss som för länge sedan passerat sin glans dagar. Om 10 timmar har den (förhoppningsvis) tagit mig till Suddens hemstad över vägar som knappt kan kallas vägar och genom ett mörkt och dimmigt nattlandskap. När jag sitter här slås jag av hur detta är landet där det gäller att gilla läget. Bussen obekväm och överfull, människor sitter och ligger i mittgången andra står. Vi gör ett kortare uppehåll i en by, fram åker lemonrice och waddai. Vi äter ur paket av palmblad och tidningspapper. Av resan återstår minst 8 timmar men det gäller att gilla läget.
---
Nu är det klart att det blir resa till Kerala. Vi åker dit med tåg måndag natt den 26 mars och flyger tillbaka till Chennai den 31 mars. För ändamålet skickades Frida och jag till Vellore i tisdags med syftet att boka tåg och flygbiljetter. Det blev ett spännande äventyr som tog oss till helt nya delar av Vellore. Bland annat misstolkade nog autochauffören vår begäran om en resebyrå något och släppte av oss hos en kurir. Den arga japanen på resebyrån när vi väl kom fram gjorde dock det hela mödan värd.
Med facit i hand kan vi konstatera att tågbiljetten för en resa på ca 13 timmar betingar det facila priset av 52 kr. Flygbiljetterna med Air Deccan kostade kring 200 kr. I Vellore lyckades jag också trycka ner två generösa masala dosai till lunch till tonerna av västerländsk 90-talspop på en luftkonditionerad och hipp restaurang. Ett sådant ställe där affärsmännen äter med högerhanden och håller mobilen i vänsterhanden samtidigt som de gör det till en konst att se så upptagna ut som möjligt. Hela ansiktet utstrålar en önskan om fler telefonsamtal, helst mitt under lunchen.
Hursomhelst ska det bli spännande att se Kerala och att få uppleva den indiska järnvägen. Utan att besitta något större intresse for järnvägslok måste jag ändå tillstå att världens största arbetsgivare är en attraktion i sig.
Efter att ha lekt reseledare hela tisdagen tvingades jag motvilligt in i verkligheten igen på onsdagen. Uppdraget bestod i att måla dustbins i glada färger (rött och grönt) tillsammans med övriga gruppen. Måste säga att vi var enormt effektiva och även om en och annan liter färg gick åt till oss själva var uppdraget en framgång.
Med färg ända in i hörselgången gled jag igenom det sista yogapasset för utbytet. Blev av någon anledning väldigt sentimental mitt under avslappningen (den delen jag har högst betyg i) på slutet. Låg och stirrade på himlen, lyssnade på fåglarna och syrsorna samtidigt som jag tänkte på hur mycket jag kommer sakna detta. Omgivningen alltså, inte yogan.
Betydligt mindre harmoniskt var födelsedagsfirandet av ett barnbarn i familjen Esther/Israel. Inom en halvtimme hann vi med bibelläsning, psalm, tårta (lyxvarianten), en generös tallrik chicken briyani och att vinka av gästerna. Som kronan på verket kräktes födelsedagsbarnet på golvet och ärligt talat så förstår jag varför. Konstigt att ceremonier är så genomhetsade när man kan vänta en livstid på sitt pass.
Sist men inte minst bör det nämnas att jag igår tog mod till mig och gick till frisören som jag frekventerat tidigare här. Denna gång blev det nästan ännu mer spännande eftersom min klippning skedde till ackompanjemang av ständiga strömavbrott. Följden blev ett kompakt mörker i den redan småskumma lokalen. Min frisör Kumar (det namnet funkar ungefär som Svensson i Sverige) lät sig dock inte nedslås utan övergick till att klippa på känsla, bokstavligt talat. Kort blev det, riktigt kort men all eventuell vrede riktar jag mot elleverantören och det faktum att vi kom överens om frisyren genom en serie väl avvägda huvudskakningar.
Med dessa ord gör jag mig nu redo att påbörja den sista veckan i Arni och att sluka alla de godsaker den har att bjuda på (både bokstavligt och bildligt). Behöver jag säga att jag gillar läget. Jag gillar det. Skarpt.
Och så längtar jag hem lite till de få plusgraderna också.
=)
tomt sate pa bussen.....
nar jakob och jag var i vellore och skulle boka flybiljett sa var resebyran precis vid CMC, ett av asiens framsta sjukhus....utanfor dar fickj jag se lite fler sjukdomar an onskat...alla tiggande. Spetalska, som jag inte trodde nagon fick langre....elefantben, som man far av ett myggstick....gor att benet blir som ett elefantben utan overdrift.
Men alltsa trots allt detta sa ger folk sallan upp, iaf folk som jag har stott pa. De lagger sig inte ner och dor i forsta taget och det ar sa harlkigt att se! Man far ju desutom perspektiv pa sitt eget liv.
Idag malade vi soptunnor igen...samma som igar...det blev ca 35 roda och 35 grona.... :) det blev lite fargkrig och sen en underbar svalka med vattenslangen...super harligt! Manga skratt idag :)
Den 20 mars ska vi fira kvinnodagen.....det raknas med 5000 gaster och vi ska sjunga :) haha, da galler det att klamma i! vilken tur att jag slapp visa yoga....for det hade ju varit nat :)
Sista veckan ar busy....det ar nasta vecka....sen pa mandag aker vi till kerela, vilket ar en grannstat och aker pa sol och bad semster i 5 dagar. Det ska bli skont och en skon avslutning.
Nu ska jag lyxa till min dag och ta en Auto(liten gul trehjuling, rikscha med motor) hem och slippa ta bussen.....dar har man magar, brost, armar och rumpor lite var stans....visserligen mjukt och skont vid alla ryck, gupp och haftiga svangar...men jobbigt i varmen!
Igar fick vi veta vara nya vardfamiljer...det var jatte-kul och jag tror alla kande sig nojda. Jag kanner mig super-nojd. Kom pa att jag ska skicka email till min mamma helena :)
Hon bor lite utanfor tidaholm, jobbar som larare. Jag och cynthia ska jobba pa ett stalle for kvinnor som inte fungerar i samhallet, det later jatte-spannande. Sen ska vi jobba pa Helenas lag-mellanstadie skola :) Tva dagar i veckan var....kommer bli najs najs najs! Det verkar finnas mkt i tidaholm och jag ser verkligen fram emot det....forst maste vi dock borja forbereda vara indiska vanner.
Hur man ater med bestick, brer en macka, torkar sig med papper, sager tack till allt och alla, kommer i tid...ja listan ar lang men vi ser alla fram emot det :)
Sa nu ska jag maila helena och sen hem i Auto och tvatta av all farg :)
Lev gott, det ar ni varda!
KRam
Veckorna som gatt...
John och jag besoker Karin och Sunil pa CSI High School. Rektorn bjuder pa te och fragar vad som kommer att handa i framtiden. Ja, alltsa om vi kommer att mota Jesus nar vi dor. Jag svarar att ja, vem vet det kanske vi kommer att gora. Men det viktigaste ar kanske att man ar en bra medmanniska medan man lever. Han tyckte det var ett bra svar och holl med. 
Yogaklass i skuggan. 
WEL Day Care centre. De har barnen kommer varje dag till WEL for att slippa sitta hemma ensamma. Har far de traning och kompisar och god mat. Den har lille killen vill alltid vara med pa bild. 
Det har ar fina Ermerlay, han gar ocksa pa WEL Day Care Centre och man onskar att man kunde hjalpa till mycket mer an man kan medan man ar i Indien. Hans liv ar inte sa roligt har de som jobbar pa centret berattat for oss. Hans foraldrar behandlar honom inte bra (om man ska uttrycka sig milt). Ibland ar det sa man bara vill grata nar man hor alla berattelser hur barn har det.Lite udda bilder fran utbytet
En bondfamilj pa landet utanfor Arni. Alla vill ju bli fotograferade och man onskar att man hade en polaroidkamera sa man kunde ge dem bilden direkt efterat. De flesta har inte sett sig sjalva pa bild forut.
Frida och Karin demonstrerar hur elaka larare ser ut med sin pinne som de alltid gar omkring med.
Oftast en lite tunnare pinne dock...
En trevlig busschauffor pa vag till Chennai. Vi sitter och skumpar bakom honom..
Elever efter morgonsamlingen pa CSI High School. Varje morgon startar med nationalsang, bon och lasning ur bibeln. Nagon larare eller rektorn haller ett tal. Darefter marcherar de in i sina klassrum och skoldagen kan borja.
Anna och Sanna klammer ihop sig i en smal trappa....
Torsdagsnytt
Hej och god morgon!!
En liten lagesrapport fran Arnis lilla internetcafe. De har nu fatt bredband har som forsta stalle i Arni och nu gar det verkligen undan att ladda upp bilder och lasa mejl... Har till och med fatt upp DN:s sida pa bara nagra sekunder. Det brukar ta 5-10 minuter annars, sa det har inte varit sa latt att hanga med i vad som hant i Sverige.
Igar hade vi sista yogalektionen och vi ska alla fa ett fint certifikat som bevis for hur viga och harmoniska vi blivit av ovningarna. Efter yogan var det dags att presentera de svenska arbetsplatserna och vardfamiljerna. Spanningen var pa topp och forst gick jag igenom alla platser och familjer, sen fick de veta var de ska jobba och hos vem de ska bo. Alla verkar nojda och glada och ser verkligen fram emot att traffa alla i Tidaholm.
De kommer nog sjalva att ta kontakt med er familjer for att presentera sig, sa det kommer nog mejl eller telefonsamtal nagon gang snart.
Avslutningsvis kan jag bara beratta att halsotillstandet i gruppen ar bade bra och lite samre. Nagon har magsjuka och har krakts en del, nagon annan fatt loss (men vi har kopt lusschampo) och en del huvudvark pa grund av varmen. Annars bara bra som sagt!
En fraga till Tidaholm: Det hat kommit onskemal om att fa sporta lite i Tidaholm, tror ni det finns nagon sporthall som har nagon udda tid kvar som ar ledig som vi skulle kunna fa anvanda till innebandy, fotboll eller volleyboll kanske...?
Hej sa lange
Mia
Indisk dansuppvisning
Har ar den indiska gruppen som upptrader for oss och for vardfamiljerna precis i borjan av indienvistelsen. Nu haller hela gruppen pa att lara sig denna "stickdance" och vi ska upptrada pa tisdag i Arni nar vi har en hopslagen ceremoni. Vi ska fira bade kvinnodagen och att vi nu tillverkat 70 soptunnor som ska placeras i Arni. Alla ska vara uppkladda i sari, vi ska sjunga en tamilsang och aven den svenska nationalsangen. De indiska deltagarna kan den ocksa nu..
Mia
Torgdag och fika i Tidaholm
I dag är det en härlig vårdag i Tidaholm. Det är 5-10 grader varmt ute och det är onsdag. I Tidaholm är onsdagarna alltid speciella eftersom det är marknad på torget. Det kallas kort och gott torgdag.
Jämfört med indiska mått är det väldigt litet, men unikt för Sverige eftersom marknad varje vecka är ganska ovanligt.
Från mitt fönster kan jag se försäljaren från Borås som säljer lakan. Det brukar också finnas två lastbilar som man säljer färsk fisk och ost från.
Torgets höjdpunkt finns mellan mataffären och banken. Där säljs alla vårblommor! Om jag inte skyndar mig dit kommer det säkert vara så gott som slut. En kruka med små påskliljor kostar 15 kr såg jag när jag cyklade förbi förut.
På de ställen det går att sitta sitter folk med näsan pekande mot skyn för att lapa solstrålar till ansiktet. På solsidan bakom mitt jobb var det 20 grader varmt i går och vårtecknen har börjat ringas in till tidningen. Folk har sett tranor, snödroppar, blåsippor och krokus. I Skåne sätts potatisen för att få växa till midsommar, men i Norrland ligger snön djup, och förhoppningsvis gör den det ett tag till.
I Tidaholm går livet sin gilla gång. Inget speciellt har hänt. Tidningen skriver om att en ny betygsskala kanske ska införas, att en 24-åring åtalas för en massa brott och fotbollsplaner blivit förstörda eftersom någon epa-traktor sladdat runt på dem.
Vi har haft en träff med värdfamiljerna. De fick träffas för att lära känna varandra lite. De ser alla fram emot att ni snart kommer hit. Deras frågor och funderingar är lika era, hur det ska bli med maten till exempel. Någon har lånat en kokbok för indisk mat, andra läser på mer om kulturen. Men ingen av dem kommer lära sig så mycket som det blir när ni kommit hit!
För att fresta er alla visar jag också en bild från ett fikaställe - Nohrbergs konditori. Så om ni inte lärt indierna några svenska ord än är det dags: ?fika?.
Eget äventyr
Jag kunde aldrig ana att en busstur kunde vara så skakig som torsdagnattens 12 timmar långa färd hem till Ahinos riktiga familj. Nu förstår jag alla historier jag hört om galna bussresor i Indien på ett helt nytt sätt..
Då vi kom hem till hennes hus i en liten dalitby mitt ute på indiska landsbygden var det redan morgon och hennes familj samt massvis med grannar välkomnade oss varmt. När jag gick in i huset fick jag hålla handen på en Bibel och var ett tag lite nervös för att jag skulle behöva hålla i en bön eller något liknande. Istället sjöng familjen kristna sånger för mig, som de gör tillsammans varje morgon. De är verkligen troende, frågade mig flera gånger om hur ofta jag gick i kyrkan och pratade menande om budordet som säger att man måste göra det på varje söndag. Dock inte på något särskilt påträngande eller otrevligt sätt. De tänkte nog på mitt eget bästa..
Dag 2 så hade familjen hyrt en bil och vi åkte runt till ett häftigt tempel där jag blev välsignad av en elefant, ett danskt fort där jag träffade ett danskt par som kallade Skåne en gammal dansk koloni, en strand som drabbats av tsunamin (100 döda)och där jag kunde bada till midjan nästan, (med kläder på såklart) och en kyrka som en dansk missionär byggt en gång i tiden. På eftermiddagen åkte jag motorcykel för första gången i mitt liv (fanns inget alternativ) ut och besökte deras risfält precis när solen gick ner. Underbart! Sen besökte vi en väldigt fattig slumby med bara kastlösa invånare och även en hel rad släktingar i deras hus. Precis som Ahinos familj verkade alla vara hyfsat välutbildade och hade fina hus.
Det var första gången som jag reste i Indien själv, som enda svensk, och det kändes mycket bra. Som att jag kom närmare sanningen. Ibland kände jag mig till och med ganska rutinerad, som när jag plötsligt märkte hur ett tiotal barn intresserat följt efter mig ganska länge utan att jag reagerat över det.
Vi besökte även Ahinos nära vän, som bodde i samma by ungefär 5 minuter bort med motorcykel (familjen hade 2 stycken). När Ahino berättade att de inte hade setts sedan i juli blev jag arg på principen att kvinnor knappt tillåts vara utanför huset och ta hand om sig själv. Hennes yngre brorsor verkade ha mycket större frihet till att besöka kompisar och bidrog till hushållet endast genom att handla (när Ahino är hemma jobbar hon hela dagarna i hemmet, det tar all tid). Massa sådana skillnader märktes. Bara det här att köpa bussbiljett till vägen hem fixade de till oss och gav oss inte biljetten förräns vi gick på bussen. Ahino var själv väldigt nervös och verkade lite hjälplös. Men det är ju inte för att hon inte skulle klara sådant lika bra, utan för att hon aldrig fått lära sig. Frustrerande ibland!
Men - familjen var egentligen väldigt härlig - tro inget annat! Det är kulturskillnader som jag reagerar över. De var kärleksfulla mot varandra och lekfulla och verkade vara sig själva tillsammans. La inte band på sig själv för att det inte är lämpligt för kvinnor att skratta högt till exempel. Och var öppna och varma mot mig. Människor öppnar sitt hjärta så lätt för en här.. Jag hade det i alla fall jättebra hos Ahino och skulle gärna åka dit igen och vara lite mer med familjen. Och bara att få andas lite frisk landsluft igen efter veckorna i Arni var värt väldigt mycket!
På lördagsnatten åkte vi till Chennai för att besöka Cynthia och shoppa, vilket är ett helt kapitel i sig. Efter en eftermiddag hade jag och Frida sammanlagt shoppat grejer för cirka 500 svenska kronor (Frida hade till exempel köpt 12 tröjor), druckit 3 fruktdrinkar, prutat intensivt och sparat kanske 20 kronor var, samt insett att vi inte hittade hem till Cynthia igen. Dagen efter var vi dock lyckligt tillbaka i Arni igen och nu börjar slutspurten.. Jag kan knappt tänka mig att detta livet ska ta slut. Vi får se om jag hinner inse det innan det händer och hur det känns då. Nu vill jag i alla fall njuta!
Blandade kanslor
Visst ska det bli skont att komma hem till det land dar man forstar allt och vet hur saker och ting gar till. Men jag kommer sakert sakna mitt liv har i Arni ocksa. For jag ar faktiskt en liten liten del av denna dammiga by nu, ja till och med en del i en familj. Folk skriker forfarande viting efter mig pa gatan men jag tycker det blir mindre och mindre. Ibland nar jag sitter pa standardcafeet och dricker det indiska sota kaffet och ater en sot bulle tanker jag “fan va bra vi har det anda!”
/a.
Portratt
Niruba, Sudhagar och Jakob
Dagens Arni
Kommer inte ihag om denna bild redan publicerats... men anda, det ar en typisk morgonbild. Ganska tomt pa gatorna. Folk som vander sig om nar de cyklar, nagon annan som blir skjutsad till skolan eller jobbet.
Ps: Vi har hort att det borjar bli var i Sverige.. har borjar det bli varmt, riktigt varmt..
Bara tva veckor kvar i Arni
Bild 1: Den har kvinnan saljer gronsaker ganska nara dar jag bor. Alltid lika glad och go. Ibland far man en tomat gratis.
Bild 2: Yogalektion pa WEL. Den har ovningen tar 30 sekunder, men benen brukar borja darra redan efter 15. Prova sjalva gora yoga i 30 gradig varme..
Bild 3: Anna, jag och Sanna var hos skraddaren for att bestalla kjolar och blusar. Vi mattes mycket noga och det kandes sa kul och bestalla skraddarsydda klader. Nagra dagar senare nar vi provade vara mattsydda kreationer upptackte vi att de maste gjort helt fel. Blandat ihop vara matt och tyger och allt satt mycket konstigt. Sa de sydde om lite, till Sanna fick de sy helt nytt. Det slutade med att Anna fick en av mina blusar och jag har aldrig anvant resten av mina klader. Men det var en rolig stund hos skraddaren...
Nu ar det bara tva veckor kvar har! Kanns sa konstigt. Vill hinna med sa mycket innan vi aker. Avsluta allt pa ett bra satt. Imorgon ska jag och John beratta vilka familjer och arbetsplatser paren ska fa i Tidaholm. Det kanns roligt!
Hej sa lange!
/Mia
Hemresehelg = extralivsplockarhelg
Helgen har varit en riktig extralivsplockarhelg i den nya varlden Chennai. Vi anlande pa kvallen till Nirubas hem. En svag doft av urin spred sig i nasan och jag konstataterade ganska snart att vi har det valdigt bra, standardmassigt, i vara familjer har i Arni. Jag och Niruba hade gjort upp en plan for helgen men det andrades snart av hennes pappa och vi hade inte att saga till om. Men varan forsta plan blev som vi tankt, att fredagen skulle agnas at shopping. Jag kopte en massa tyg. Niruba kopte ett par jeans och en topp att ha i Sverige. Det var verkligen en kanondag, vi hade sa kul tillsammans. At god mat och tog en kaffe nar vi kande att det behovdes. Som en shoppingdag i Sverige skulle kunna se ut. Nar vi sedan kom hem och visade allt vi hade kopt for hennes foraldrar var ALLT som Niruba kopt FEL. Dom uttryckte det pa Tamil men jag forstod det mesta. Hon forklarade senare for mig att det ar sa hennes liv ar?men sa lange det bara galler klader ar det ok.
Pa lordagen gick vi pa Zoo eftersom hennes pappa tyckte att det var nagot vi inte kunde missa. De va val sadar kul, vita tigrar finns ju i Eskilstuna ocksa. Aven hennes aldre syster och hennes mamma var med oss men dom satt bara och vantade pa en bank medan vi gick runt. Dom tyckte det var for jobbigt att ga. Sen nar vi kom tillbaka fragade dom vart vi hade varit sa lange och varfor inte dom fick folja med. MEN NI VILLE JU INTE! Niruba bara teg och forklarade att det alltid ar sahar, vad hon an gor sa ar det fel. ?Lat dom prata jag bryr mig inte.? Efter Zoo akte vi till stan igen och bytte ut kladerna som hon hade kopt, mot sadanna som hennes syster och mamma tyckte var mer passande.
Sista dagen spenderades uteslutet pa kopcentrumet Spencer Plaza. Oj, oj, oj, vilket stalle!! Jag blev helt shoppinggalen. Det stallet liknade inget annat jag satt har i Indien. Om man sager att Indien och Sverige ar tva helt olika varldar sa ar Spencer Plaza en mitt-i-mellan-varld. Dar fanns allt jag kunde onska mig?snabbmat, riktigt kaffe, affarer med utlandska marken som spelade utlands musik, ALLT. Jag tror jag plockade mest extraliv dar, liv som kan komma till anvandning har i Arni.
Nu ar det iaf bestamt att vi ska spendera sista veckan har i Indien, i Kerala, grannstaten, pa en strand. Vara parkamrater aker da hem till sina foraldrar igen for att packa och saga adjo innan planet lyfter till Stockholm. Tjoho!
/a.
Sudden och hans vänner
Låt oss börja med att avhandla själva resandet. Någon som uppenbarligen inte åkt buss i Indien har en gång i tiden hävdat att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jojo. Vägen mellan Arni och Trichy är knappt att beteckna som väg kanske snarare början till ett vägbygge. Knappt någon asfalt och smått gigantiska hål överallt (när en väg är dålig i Indien, då är den DÅLIG). Om man inte gjort den här resan kan man omöjligt första hur det skramlar och hoppar, ett smärre under att bussarna och framförallt busschaufförerna orkar med. Nöjet kostar 100 rupees, enkel resa. Priset är det bästa med alltihop.
Betydligt billigare var det att uppsöka toalettinrättningen på Trichcys "nya" busstation, men minst tre gånger så roligt. Med stolta kliv gick jag fram till den gamle mannen som skötte kassan och slängde fram en tiorupeessedel. Mannen började riva i växelkassan, men sedär tog det stopp och han gav mig blicken "jag-äter-pengar, -mata mig". Förvanad började jag klia mig i huvudet och riva efter småmynt i fickan samtidigt som jag insåg att detta skulle bli det dyraste toalettbesöket i indisk historia. Fram kommer iallafall ett femrupeesmynt men detta inspirerarde bara mannen till att himla med ögonen och med smatt irriterad ton utbrista: "Urin or latrin?" Med skrattet i halsen svarade jag ärligt och artigt "Urin, please" (notera hur passande det är med "please" i den meningen) och poletten trillade nu ner hos toalettförmannen. Tillbaka kom nio rupees och ett kvitto, utmärkt i händelse av representation!
Så här i efterhand är jag mest nyfiken på vad alternativ två kostar, det vore ju sannerligen fiffigt om det gick på två rupees. Iallafall skulle det garanterat ge uttrycket "number two" ett helt nytt användningsområde.
Nog skitsnack...
---
Att glida in i Trichy vid fyratiden på morgonen var en riktigt schysst upplevelse, som att komma till en ny och lite större värld. Vi bodde hos Suddens kusin och hans familj. De bor i ett litet men extremt mysigt hus i Trichys utkanter nära en stor indusri som tillverkar stora saker av järn (lite oklart vad dessa anvands till). Familjen var i alla fall en av de stora behållningarna med resan, den andra stora behållningen var Suddens vänner. Att hävda att jag träffade 75 nya personer under resan är ingen överdrift, förutom alla Suddens vänner, blev vi på indiskt vis inbjudna till alla grannar. Den tredje behållningen vara att duscha bland bananträd varje morgon och kväll. Den fjärde behållningen var all god mat jag bjöds på, en riktigt skön semester från idlisarna jag älskar sa högt. Många behållningar blev det alltså.
Naturligtvis utnyttjade vi resan till en stor mängd kulturella aktiviteter, är faktiskt förvånad själv över hur intresserad jag var av att åka runt och "turista" lite på riktigt. Vi besökte bland annat det som kallas Rock Fort och ligger mitt inne i Trichy. Ett ganska coolt fort som ligger på den enda höjden i hela staden, utsiken var grym men så krävdes också kameratillstånd stort som en flygbiljett. Dag nummer två åkte vi till ett mycket stort tempel i Tangjur, utanför Trichy. Normalt sett blir jag inte speciellt upphetsad av en stenhög med lite figurer i. Detta tempel var dock ett undantag, det var helt enkelt extremt imponerande.
Utöver detta hann vi med besök pa två collage, titta på indiens första dammbygge och naturligtvis också besöka Suddens hemby. Där träffade vi hans mamma och de "riktiga" syskonen. Lunchen vi fick var inte annat än underbar, minst lika underbar var Suddens mamma.
På kvällarna hängde vi mest med Suddens plastfamilj, spelade volleyboll och besökte alla familjer i grannskapet. Summa sumarum blev det tre maxade dagar.
---
Nu är det tillbaka till Arnivardagen igen. Eller vardag och vardag, de sista två veckorna i Arni kommer att vara fyllda med en mängd aktiviteter och väldigt få "vanliga" jobbdagar. Som grädde på moset har WEL bestämt att vi ska fira kvinnodagen den 20 mars. Med andra ord kommer tiden utan tvekan att flyga förbi nu.
Det känns på ett satt skönt att snart åka tillbaka till Sverige igen men samtidigt vemodigt att lämna Arni. Trots att det är mycket jag ogillar med hålan har man ju hunnit bygga upp någon form av tillvaro här med många nya vänner. Man skulle nog kunna kalla det min hatkärlek till Arni.
=)
Lite bilder fran Kerala
Hej
Har kommer nagra bilder fran mina dagar i Kerala. En ganska avkopplande semester som ni ser. Det ar ett valdigt lugnt tempo i Kovalam beach och pa de platser jag hann besoka och stressen fran Arnitrafiken rann av efter bara nagra timmar. Dessa bilder har nu fatt resten av svenskarna att ocksa vilja aka till Kerala for att bada lite innan vi aker till Sverige. Sa kanske efter avslutningslagret nar indierna aker till sina familjer for att packa...
/Mia
Chokladpudding och jakt pa mjolk
Back in Arni
Kanner mig utvilad och glad att vara tillbaka. Marker dock att ganget som varit i arni hela tiden ar lite slitna och trotta, bade mentalt och fysiskt. De behover ett break precis som jag och efter en del funderingar fram och tillbaka flyttade vi fram den lilla semestern tills dagarna innan vi aker till Sverige och sa lade vi hemresehelgen till parkamraten till helgen som kommer istallet. Det blev battre rent praktiskt och sa finns det ju nagot att se fram emot.
Jag blev val mottagen med sangen om Arni (en ny text till Oppna landskap) och en tanke om att vi skulle vispa ihop chokladpuddingen. Bara kopa 2 liter mjolk.. vi traskade ivag ett gang till det narmsta stallet som ar en gubbe som saljer te och lask. Han har kylskap (vilket inte ar helt vanligt har i Arni - inte ens pa supermarket finns en kyldisk, utan man far bestalla smor och mjolk dagen innan), men berattade att mjolken skulle komma om en timme. Vi gick vidare till nasta stalle. Fick varsin stol att sitta pa under tiden de skulle fixa mjolk. De kom tillbaka och sa att den kommer om en kvart. Vi gick tillbaka t forsta stalle (en timme hade da gatt), han sa att mjolken kommer om ytterligare en timme. Vid det har laget var vi sa trotta av varmen (bara att ga nagra hundra meter i denna hetta ar jobbigt) och matta att vi gick tillbaka till mig och struntade i chokladpuddingen. Det var anda ganska givande att ge sig ut och kopa mjolk med ganget. Jag fick hora allt som hant under veckan. De berattade om sjukhusbesok, stadning utanfor domstolen, utbildningsdagen och hur mycket de langtade efter en liten frizon dar de kunde andas ut, hamta kraft och ny energi.
Efter yogan igar pratade vi vidare om hur man gor nar all energi ar slut och man inte ser nagot ljus den narmsta framtiden. Vi peppade varandra, kramade om varandra, nagon grat en skvatt och sa paminde vi oss hur det var att sitta i Sverige pa Karson och diskutera (naturligtvis helt teoretiskt) att det kommer att bli jobbigt, kannas hopplost ibland och att Indien ar en riktig utmaning. Nu ar vi dar, vi lever mitt i det och de ar sa bra pa att hantera det. Bra pa att stotta varandra och hamta positiv energi fram sma sma saker som hander. Det ar inte mycket tid kvar nu och vi ska inte bara "harda ut", nej vi ska ta vara pa den tid som ar kvar for vi vet att vi kommer att titta tillbaka pa den har tiden och sakna den och sakna Arni, Indien och vara vanner har. Det kommer att ga bra. Redan igar kvall sprang vi efter kakvagnen (som glassbilen fast det ar en man som drar en vagn med 7 stycken kakburkar och sa skriker han pa tamil sa vi vet att han kommer) och kopte oss en pase kakor som vi delade pa. Bara en san sak, en kakvagn. Vad schysst egentligen... det hittar man inte i Sverige.. Arni ar Arni ar Arni.
/Mia
Ingalunda en semester.
Visst ar det trevligt att fa vara utomlands. Men "aldrig far man riktigt spanna av." for att citera gamle Alkberg, en av superhjaltarna jag saknar fran den musiksamling jag inte har med mig. Har visserligen fatt fatt lana Annas ena mp3-spelare, jaja jaja.
Jag har fatt loss. Lyckades till och med fa tag nagot battre an Head and Shoulders. Det funkar bra. Om barnen skulle kunna fa en san behandling nar de behovde skulle de nog vara lite gladare.
Nar man har tid over till nagot ats den upp av nagon vardagssyssla eller nagot annat som ska fixas, tvatta kopa grejer ga till internet skriva brev.
Jag har blivit sjuk. Feber och ont i halsen nagra dar. Men nu ar jag nastan helt frisk forutom att jag inte orkar gora sa myket, tog mig i alla fall hit for att skriva. Det jobbigaste nar det var som varst var min familj. De fragar: Stehpen, ska vi aka till sjukhuset. Nej tack, det kommer bli bra av sig sjalv om nagra dar. Ja men kom och at da. Nej, jag arsjuk, min kropp vill inte ata just nu. Stif'a'n, Kom och at!
Det verkar inte finnas nagot mellanting mellan att aka till sjukhuset och att vara fullt frisk. Lamna mig ifred, sluta fraga hur jag mar, sluta saga att jag sitter och tanker pa nagot bara for att jag inte orkar stanga in mig i det dar tomma rummet med madrassen hela dagar i strack. Skont att kunna rora pa sig igen.
Min granne Christopher ar lakare, har bland annat jobbat pa ett av Asiens basta sjukhus, Christian Medical College i Vellore och i Dubai. Han har fatt jobb i London och sticker pa fredag. Vi pratade inte om min sjukdom, den kom inte pa tal. Men han berattade i alla fall om "The famous Swedish Tennis Player, Stefan Edberg". Han rakade namligen vara ett fan till denna tennisfantom som har i Arni haft en stadig beundrarskara pa cirka 15-20 herrar som brukade traffas och kolla pa hans matcher pa stor tv-skarm. Han ar en trevlig och valtalig ung herre, denne Christopher.
Far se om det anda blir att leka av sig pa en strand, det skulle sta i rak motsatt till allt som ror sig i Arni och i vara huvuden. Ta en kaka Stefan.
Tv-spelsliv.
Skabbmedicinen ar pa vidare analys, var mamma har bett Niruba om orsakt och ?semestern? ar uppskjuten.
Vi aker istallet till vara parkamraters hem i helgen. Vilket betyder att jag ska aka till Chennai. Dar blir det lite shopping, besok av en strand och hennes vanner. Eller sa ar planerna iaf, men det blir ju sallan som man tankt sig. Ska hur som helst bli skont att komma ifran dammiga Arni aven fast jag kanske langtade mer till en strand an till en mangmiljonstad.
Har om dagen runt sangdags bad Niruba mig att ta av mig glasogonen for att hon skulle ta bort nagot som jag hade under ogonen. Jag kollade mig i spegeln och fragade ?vart da?. ?Nej men bara ta av dig dom sa ska jag ta bort det.? Jag gjorde som hon sa. Hon tog en bit av sina klader och tarkade mig under bada ogonen och konstaterade sedan att det inte gick bort. Jag tittade mig i spegeln igen och forstod att det maste vara min nagot lila nyans under ogonen som hon forsokte torka bort. Ja, lite sliten ar man allt.
Jag kan ju bara tala for mig sjalv men det verkar som om hela den svenska gruppen behover ett litet brake fran allt nu. Men for att alltid se nagot positivt i tillvaron ser vi till att fira nagot varje dag. Det finns alltid en anledning att ata en glass, en chipspase eller en vattenmelon tillsammans. Igar skulle vi fira Mias aterkomst med chokladpudding som allas varan Lars tagit med. Eftersom sjalva fixandet med att gora puddingen tog ett tag och det blev for sent ska vi ata den idag istallet. Det ar ju liksom inte bara att ga till ICA och kopa tva liter pastoriserad mjolk. Men den som vantar pa nagot gott?
Idag fragde jag Stefan om han hade nagot forslag pa vart ifran jag skulle hamta energi for den sista tiden har, eftersom jag oftast kanner mig helt slut. Han foreslog att jag skulle latsas som om jag levde i ett tv-spel och jag tror faktiskt att jag ska forsoka det ibland. Hahaha!! Men det varsta ar att jag ar allvarlig. Tror att det kan ge positiv energi? Komma till olika varldar och level, hoppa over hinder, kampa mot fiender, losa problem? Kanske har jag fatt varmeslag?!
Hade gott, vi har det varmt!
/a.
Morgonaventyr och goda nyheter
Gardagen började tidigt tidigt vid 5.30 då jag vaknade till och hittade min Amma som inte kunde sova. Jag följde med henne iväg i mörkret och handlade mjölk av en granne med kor. Det var härligt kyligt ute, ganska tyst för en gångs skull (nagot enstaka hinutempel som spelade sanskritmantran hordes i bakgrunden), med vacker fullmåne och kvinnor som gjorde sina speciella dekorationer av rismjöl på marken framför husen. Sen lagade vi varm mjölk och satt på hallgolvet och drack tillsammans och pratade om skillnaderna mellan Sverige och Indien. Hon blev mycket förvånad över att alla människor får pension i Sverige, inte bara de anställda av staten. Och så berättade hon att hennes man får 10 000 rupies i lön per månad (en bra lön här på lite mindre än 2 000 svenska kronor). Amma drömmer om att komma till Sverige och hälsa på mig någon gång och kanske arbeta där (hon har börjat inse skillnaden mellan svenska och indiska pengar). Vi får se vad framtiden har att bjuda henne på. Men jag tror inte att hon förstår hur stor skillnad det är - skulle hon någonsin kunna trivas i vår kultur, vårt samhälle? Antagligen inte. Tänk bara att bo ensam i en lägenhet. Vad ensamt för människor här som alltid har familjen runt sig, grannar som springer in och ut i huset, som nästan aldrig varit själva..
När klockan blivit 6.30 börjar hennes dag med att städa, laga frukost, förbereda lunch och skicka iväg barnen till skolan. Jag däremot kunde njuta av min nya morgonrutin; ta med mitt lakan och kudden upp på taket och njuta av soluppgången liggandes på en bambumadrass under himlen. Underbart!Den sista veckan så har det märkts tydligt bland svenskarna att vi har kommit under ytan på livet här. I början var allt så nytt, spännande, välkomnande, mer okomplicerat. Nu har vi börjat inse hur komplext allt är. Förstått mer om våra arbetsplatser, parkamrater, värdfamiljer. Det är inte lika enkelt längre, men samtidigt var det detta vi ville när vi åkte hit - få hela sanningen, inte bara den enkla biten av den.
Mitt i allt detta ringde min Mamma och berättade att jag hade fått ett syskonbarn hemma i Sverige. Så då finns det gott om hopp trots allt tänkte jag! Goda nyheter firas här i Indien med att man bjuder sina vänner på sötsaker. Jag ville inte vara sämre utan bjöd alla 50 barnen i Kennett school (nya arbetsplaceringen) på kolor dagen efter! Himla bra tradition tycker jag.
Nu kom min paris hit och det är dags att bege sig och leta upp sjukhuset som vi ska studiebesöka idag. Vad bra vi har det med massa sådant intressant som händer om dagarna. Det är inte klokt egentligen. Livet går verkligen fort här..
Frid vare med er!
Min indiska forvandling
Det ar pafrestande att vara i Arni pa manga olika satt. Inte bara att det ar helt anorlunda med kulturella skillnader utan for att det ar pafrestande fysiskt lika sa. Hela min kropp gor ont. Armar, ben, mage och huvud i en symbios svar att forklara.
Nar jag har kommit fram. Satter jag mig ner. Dricker nagra klunkar vatten. Tar ett djupt andetag och sa fortsatter nasta dag i samma forvandling.
(Lika pafrestande ar det komplicerade i att saga sin egen asikt och att det ar allt mer avlagset att gora det har och att man mer och mer borjar ifragsatta hur de ska klara av Sverige dar det ar det helt motsatta fran har)
Go help your self
Vad roligt att sa manga laser och framfor allt svarar pa min resedagbok :)
Allt e fortarande super bra har I svetten?.sommarn har val sa smatt borjat har!
Tankte lite kortfattat beskriva vart project, eller rattare sagt SHG-self help groups, som jag tycker verkar vara ett helt fantastiskt projekt.
Det gar ut pa att ett tiotal kvinnor gar ihop i en grupp och en ledare utses?.sen sparer de pengar varje evcka da de har mote? De sparer 20 rupies var, vilket motsvarar ca 3kr. Dettta satter de in pa banken, efter ca 1 ar eller sa brukar de fa ett lan?.da startar manga upp en liten buissnes?beroende pa intresset hos kvinnorna. Kan vara att kopa en ko, en bit land, starta en affar, gora ngt hantverk..vad de vill. Det fiffiga ar att de tar ca 300 SHG knutna till WEL nu och de hjalps ju sjalvklart at?..sa kvinnorna koper mjolk, tval, hantverk etc av andra SHG kvinnor. Vi har borjat intervjua en del kvinnor och alla sa samma sak?.jag ar sa glad, sen jag gick med har jag fatt lamna hemmet, jag far traffa andra, lara mig nya saker. Jag ar sa glad! Sen kan jag bli sjalvstandig och ha egna pengar!
Det va en fantastisk kansla, for de formedlade verkligen genuine uppskattning?.de va harligt! Sen att WEL har olika typer av ?utbildning? eller awerness ar ju toppen. Vad har kvinnorna for rattigeheter, om sjukdomar och naringslara, om ekonomi och hemgift, om forlossningar och allt! Jag kan tyvarr inte skriva nerd et nu?..jag ar valdigt valdigt fascinerad av detta iaf?..
Nu tankte jag skriva lite kort om var education day?..vi drog till ett stalle som heter WORTH (Workshop and Rehabilitation and training of the handicapped) Trust, som ligger I Vellore. Dar ar ca 300 handikappade (om man nu ska anvanda det ordet) aktiva framst inom industri. Jag var jatte-nervos nar Cynthia och jag skulle dit och checka laget?.varsta mardrommen om de jobbade under fruktansvarda forhallanden?.men tvartom?.luftiga ljusa lokaler med massa fina budskap pa vaggarna, leenden
Det basta for mig var de horselskades skola?.jag kan inte beskriva med ord?.det vas a fint, lugnt och harmoniskt?massa hjaplmedel for att lara sig tala och lappavlasa?.inget teckensprak anvandes dock men de fick teckna om de ville?.ingen forbjod, ingen larde ut?jag sag nagra vuxna I fabriken teckna med varamndra..da blev jag glad! Jag forstar mer vikten av att kunna tala och sa nar inga tolkar finns, om de ska kunna leva I samhallet sen, vilket de maste?.alla som har jobbat I skola har (alla utom jag o cynthia) sa att det var sa himla harlig stamning. Det varmde I hjartat!!!!
Sen var det ju den blinda kvinnan som testade blindskrivmaskinerna som de tillverkade?.hon skrev till mig?.dear friends Im so happy to welcome you!
Den lappen ska jag spara! Men det va egentligen stamningen mellan ?chefen? som visade oss runt och hon. De skamtade och hade jatte-harlig kommunikation?..som svenska arbetskamrater eller sa?.inte som den indiska hierarki, lyd mig du dar nere?.jaja, nu e de slut pa det roliga. Fortsatt att hora av er?..och snalla skriv garna vad ni onskar fran indien?.jag har borjat shoppa presenter sa smatt?.och de e svart! Sa e det nagot sarskilt sa onskas?.hor helst inte av er sista veckan
Kram kram
Dubbelsidigt
Som läsare av bloggen knappast kunnat undgå och istället upplevt med all önskvärd tydlighet så befinner sig handledare Mia på utflykt, lämpligt nog på Keralas strander. Vi i gruppen önskar Mia välkommen tillbaka till Arni, "Möjligheternas stad, där dimman (dammet) bara lättar under regnperioden".
Som en kontrast till: "Min mamma är en skata" kan jag konstatera att veckan också bjudit på flera positiva nyheter.
I. Sudden har äntligen fått sitt pass. Det firade Sudden, hela värdfamiljen och jag med ett generöst paket badusha. Det är antagligen lätt att gissa vem som kom med det initiativet.
II. Rektorn på CSI, fortsätter att bjuda på kaffe och kakor och har med stor entusiasm välkomnat det demokratiprojekt vi vill genomföra på skolan. Science Satish är också han en hängiven supporter. Det uppväger klart surtanterna som uppträder mycket förvirrande gentemot oss.
III. Gruppens medlemmar har fått ett certifikat från chefsdomaren i Arnis subcourt som deklararerar att vi har städat utanför domstolen (ett arbete på gränsen till slavarbete). Har fortfarande svårt att hålla mig for skratt när jag tittar pa certifikatet som kommer att bli nyckeln till jobben inom rättsväsendet. Domaren var emellertid en trevlig prick och genom mitt icke väl dolda fjäsk råkade jag nämna att jag nog funderar på juridik till hösten. Snacka om isbrytare!
IV. Veckans educational day var grymt intressant, vi besökte Worth Trust i Vellore. Där kombinerar man industri med bara handicappade som anställda med skolverksamhet för handicappade barn. Det fina med modellen är att vinsterna från industrin används i skolan vilket gör den kostnadsfri. Lite extra stolt blir man självklart över att svenska Röda Korset än gång i tiden startade anläggningen.
V: Firandet av Karin J:s födelsedag blev en succe med fruktsallad och smält glass.
Låt oss i denna orgie av positivism (finns det ordet?) också fylla på med lite framtida glädjeämnen:
VI. På torsdag infaller den internationella kvinnodagen och det ska naturligtvis firas med buller och bång. Nu verkar det som det är indiskt datum på denna högtidsdag, vilket innebär att firandet mycket väl kan gå av stapeln på torsdag, eller fredag men också lika gärna om en vecka. Jag har iaf. laddat upp med en sprillans ny dhoti och handledare John har börjat fila på lite tamilska "awareness songs".
VII. Om allt går som det ska (det gör sällan exakt det i Indien) så åker vi till Pondicherry på fredag och stannar ända till söndag eftermiddag. Staden är en gammal fransk enklav och lär fortfarande vara starkt franskinfluerad, således är staden av historiskt samt kulturellt intresse. Men ärligt talat är jag för tillfället mer intresserad av att "studera" det marina livet på standen som lär finnas i närheten av staden. Ärligt talat så vill jag bada.
Men så har myntet förstås en baksida. Jag känner mer och mer hur man börjar bli avtrubbad känslomässigt av allt lidande runt omkring, utanför gruppens skyddande sfär. Det är svältande människor i alla åldrar samt sjuka barn och vuxna som inte får någon eller dålig vård. Om man pratar med barnen i skolan är det en förfärande hög andel som redan förlorat ena föräldern. Det är ett hårt liv i Arni men trots detta är det svårt att hitta någon som sitter och tycker synd om sig sjalv utan att försöka göra någonting åt det. Kämparglöden finns där och som väntat framträder den tydligast hos barnen. De vill inte annat än att möta den hårda världen och utmana den, något de kan vara stolta över.
---
=)
Pa middag med nagra stenforsaljare...
Det borjar dra ihop sig till avfard mot Arni. Det har varit sjukt hoga vagor idag, sa inget badande har varit tillatet. Folk har badat anda dock... sju tyska frodiga kvinnor slangde sig glatt i vagorna och forsades snabbt langs strandkanten med hjalp av strommarna. Den bistre badvakten i shortsuniform blaste oavbrutet i sin visselpipa, men kvinnorna bara tjot av skratt. Kul att se!
Jag har traffat nagra trevliga stenforsaljare har pa stranden. De saljer ametister och andra glittrande stenar. De ar unga muslimer och vill nu bjuda mig pa middag i sitt lilla rum, dar de lagar mat och bor i samma rum. Verkar kanske korkat att ga som ensam kvinna dit, men det ar verkligen lugnt. Ska bli kul att ata nagot annat an restaurangmat och se hur andra bor har pa turiststallet.
Verkar svart att boka tagbiljett hem, sa jag gissar att det blir flyg igen. Lite synd for jag hade velat se lite mer av Kerala och Tamil Nadu. Ser fram emot Pondicherry med gruppen!
John har berattat att allt ar bra med er i Arni, det kanns skont att hora. Hoppas ni hade det trevligt idag pa Karin J's fodelsedag! Grattis igen Karin!
Kram Kram Mia
en typisk dag for frida
Vi borjar jobbet genom at konstruera ramen....som vi virar med staltrad.....da kommer ju mina luffarkonst talanger til nytta :) efter det blandar vi cement...for hand. Det gor man med forst sand och cement som vi mixar med en liten hacka typ....sen tar man i smatt grus....sen vatten och sen ska de blandas....da svettas man. Samtidigt malar nagon "vagarna" i mallen med tjara. Sen satter vi ihop alltihop stoppar i skellettet/ramen och sen haller i cementen. Sen gor vi ramen/skelletet till em soptunna. Vid ca 11-11.30 ar vi klara. Da gar vi till WEL. Dar hangervi med sana o ahino, och pa ons och torsd ar ju Karin och Justin dar ocksa. Ibland leker vi med barnen, iblnd gor vi nagot med vart project som ar sjalvhjalpsgrupper och vi ater middag.
Kl 15 borjar vi igen, sa gor vi den andra soptunnan for dagen. Vi brukar vara tillbaka pa WEL vid ca 16 tiden. Man och onsdag har vi yoga och ofta session efter, ibland gar vi pa stan och ater parrota vilket ar en sorts brod/pannkakor som ar nagot av de fa grejer som inte ar gjort av ris?.. Sen tar jag bussen hem till housing board?.duschar innan maten?.for efter maten far jag inte duscha forens efter 3 h?.de ei inte bra for ?digestion? (matsmaltingen) J Vid ca9 ater vi kvallsmat sittande pa golvet?.och ater med handerna saklart! De gor vi varje mal! efter det brukar jag spela lite spel med min syrra eller prata med familjen?..efter det ar det sovdags?.vid sadar 10 tiden. Vi har ett stadigt stromavbrott vid 9.45, varje dag I ca3 minuter?..det ar for att de kopplar om nagra ledningar tydligen?.sa det ar en bra klocka att ga efter J
frida
Min indiska mamma ar en skata.
Manniskor man moter i Kerala...
Jag tror att jag fick en liten kulturchock (eller kanske forvaning eller liknande) nar jag kom hit till Kovalam beach efter nastan tva manader i Arni och det riktiga Indien dar det ar sa viktigt att inte visa ben, axlar eller ha for tajta klader. Det kandes liksom helt fel, men har nu kommit in i den avslappnade stilen sa det kanns inte lika farligt lange. Kanske beror det ocksa pa att jag tva morgnar i rad har akt soderut ca 7 km till en nastan helt orord strand som heter Sovatheeram. Dar finns en ayurvediskt resort med yoga och diverse behandlingar. Dit kommer valbestallda lite aldre manniskor fran hela Europa och USA (inga skandinaver just nu dock) for att slappna av, rena kroppen och bota diverse vasterlandska akommor. T ex stress, ryggvark, fetma mm. Jag tranade yoga (for en 76-arig yogamastare) och fick en underbar ayurvedisk massage av en tkvinna dar jag bland annat fick ligga pa en tjock madrass pa golvet och bli masserad av terapeutens fotter. Kande mig helt overkord och avslappnad efterat och sov gott nar jag var tillbaka i mitt rum i Kovalam.
Pa vag till yogan i morse stannade plotsligt killen som korde rikshan och sa att han bara skulle hamta sin mobilladdare hemma som han glomt. Han hade alltsa stannat en bit ifran sitt hus dar han bodde med mamma, syster, systerns man och barn. I"ll be back in two minutes, sa han.. or you can come with me and say hi to my family. Ja, tankte jag, det ar ju ganska trakigt att sitta och vanta pa honom och det tar ju alltid langre tid an vad som var tankt, sa det var lika bra att haka pa. Det var bara det att for att komma till hans hus var vi tvungna att ta oss igenom en j_t snarig terrang med en massa stickiga buskar. It's a shortcut, forklarade han. Sen ner for nagra ordentliga sluttningar i los jord. Jag halkade omkring och forsokte halla balansen och hans tempo. Darefter kom vi till ett djupt dike dar det var 3-4 meter ner och ganska brett att hoppa over. Ville inte verka feg, men heller inte riskera att ramla i. Sa han fick hoppa over forst och sen ta min hand och i hoppet dra over mig pa andra sidan.. Vad haller jag pa med, hann jag tanka, jag skulle ju ha en lugn morgon med yoga och sa hamnar man i en san har konstig situation. Val hemma hos familjen ville mamman bjuda pa te, men jag sa att jag hade brattom sa han tog bara laddaren och sa samma vag tillbaka. Kom fram svettig och uppstressad till yogan, men det blev jattebra anda for var den basta yogalektion jag nagonsin haft. Berattar mer nar vi ses!
Ett underligt mote till hade jag nu ikvall har i Kovalam. En indisk gammal man i vitt har och skagg och vita klader som jag sett varje dag borjade prata med mig. Han holl pa med film sa han och ville overtyga mig om att vara med i hans senaste film. Jag var inte sa intresserad (konstigt nog:-)... sen pratade han en massa om livet och folk samlades runt om honom. Han verkar vara ett original har pa stranden. Han tog min hand och skulle spa mig genom att titta pa mina linjer i handflatan genom ett forstoringsglas. Jag var hela tiden ganska avvaktande och var pa vag darifran, tyckte att han var lustig men lite jobbig. Sa sa han att jag skulle fa ett langt liv, men skulle vara forsiktig i trafiken for jag skulle vara med om en olycka. Jattekul att fa veta.. jag som redan har varsta fobin for bussarna och trafiken.
Dags att ga och lagga sig. Kommer att missa Fridas och Cynthias utbildningsdag imorgon (om ett center for forstandshandikappade?) och det kanns lite synd. Hoppas ni tar bilder och berattar nar vi ses! Saknar er!!
Kram sa lange
Mia