Konsten att gilla läget
Det har knappast undgått någon att vi påbörjat slutspurten av Indienfasen. Snart är det dags att byta värld igen, både för Sudden och för mig (samt alla de andra i gruppen). De svenska värdfamiljerna och arbetsplaceringarna är presenterade och Sverige känns mer lockande än någonsin. Lockar gör också den sista tiden i Arni och Indien. Mycket återstår fortfarande att göra för en sliten grupp där klimatet, bacillerna och andra omständigheter börjar kräva ut sin rätt.
Tur då att vi undervisas av världens mästare på att göra det bästa av varje möjlighet. I Indien gäller det att gilla läget. Det är en observation som genomsyrat de flesta upplevelser under min tid i Indien. Under förra veckans busstur till Trichy hade jag av tidigare artikulerade skäl svårt att sova. Istället spetsade jag min iakttagelseförmåga och nedtecknade följande på min mobil. Låt oss kalla det kombinerad mobil- och busspoesi.
Sitter på en indisk buss som för länge sedan passerat sin glans dagar. Om 10 timmar har den (förhoppningsvis) tagit mig till Suddens hemstad över vägar som knappt kan kallas vägar och genom ett mörkt och dimmigt nattlandskap. När jag sitter här slås jag av hur detta är landet där det gäller att gilla läget. Bussen obekväm och överfull, människor sitter och ligger i mittgången andra står. Vi gör ett kortare uppehåll i en by, fram åker lemonrice och waddai. Vi äter ur paket av palmblad och tidningspapper. Av resan återstår minst 8 timmar men det gäller att gilla läget.
---
Nu är det klart att det blir resa till Kerala. Vi åker dit med tåg måndag natt den 26 mars och flyger tillbaka till Chennai den 31 mars. För ändamålet skickades Frida och jag till Vellore i tisdags med syftet att boka tåg och flygbiljetter. Det blev ett spännande äventyr som tog oss till helt nya delar av Vellore. Bland annat misstolkade nog autochauffören vår begäran om en resebyrå något och släppte av oss hos en kurir. Den arga japanen på resebyrån när vi väl kom fram gjorde dock det hela mödan värd.
Med facit i hand kan vi konstatera att tågbiljetten för en resa på ca 13 timmar betingar det facila priset av 52 kr. Flygbiljetterna med Air Deccan kostade kring 200 kr. I Vellore lyckades jag också trycka ner två generösa masala dosai till lunch till tonerna av västerländsk 90-talspop på en luftkonditionerad och hipp restaurang. Ett sådant ställe där affärsmännen äter med högerhanden och håller mobilen i vänsterhanden samtidigt som de gör det till en konst att se så upptagna ut som möjligt. Hela ansiktet utstrålar en önskan om fler telefonsamtal, helst mitt under lunchen.
Hursomhelst ska det bli spännande att se Kerala och att få uppleva den indiska järnvägen. Utan att besitta något större intresse for järnvägslok måste jag ändå tillstå att världens största arbetsgivare är en attraktion i sig.
Efter att ha lekt reseledare hela tisdagen tvingades jag motvilligt in i verkligheten igen på onsdagen. Uppdraget bestod i att måla dustbins i glada färger (rött och grönt) tillsammans med övriga gruppen. Måste säga att vi var enormt effektiva och även om en och annan liter färg gick åt till oss själva var uppdraget en framgång.
Med färg ända in i hörselgången gled jag igenom det sista yogapasset för utbytet. Blev av någon anledning väldigt sentimental mitt under avslappningen (den delen jag har högst betyg i) på slutet. Låg och stirrade på himlen, lyssnade på fåglarna och syrsorna samtidigt som jag tänkte på hur mycket jag kommer sakna detta. Omgivningen alltså, inte yogan.
Betydligt mindre harmoniskt var födelsedagsfirandet av ett barnbarn i familjen Esther/Israel. Inom en halvtimme hann vi med bibelläsning, psalm, tårta (lyxvarianten), en generös tallrik chicken briyani och att vinka av gästerna. Som kronan på verket kräktes födelsedagsbarnet på golvet och ärligt talat så förstår jag varför. Konstigt att ceremonier är så genomhetsade när man kan vänta en livstid på sitt pass.
Sist men inte minst bör det nämnas att jag igår tog mod till mig och gick till frisören som jag frekventerat tidigare här. Denna gång blev det nästan ännu mer spännande eftersom min klippning skedde till ackompanjemang av ständiga strömavbrott. Följden blev ett kompakt mörker i den redan småskumma lokalen. Min frisör Kumar (det namnet funkar ungefär som Svensson i Sverige) lät sig dock inte nedslås utan övergick till att klippa på känsla, bokstavligt talat. Kort blev det, riktigt kort men all eventuell vrede riktar jag mot elleverantören och det faktum att vi kom överens om frisyren genom en serie väl avvägda huvudskakningar.
Med dessa ord gör jag mig nu redo att påbörja den sista veckan i Arni och att sluka alla de godsaker den har att bjuda på (både bokstavligt och bildligt). Behöver jag säga att jag gillar läget. Jag gillar det. Skarpt.
Och så längtar jag hem lite till de få plusgraderna också.
=)