Hejda familjen
Ja, nu borjar det verkligen dra ihop sig.
Igar hade vi ett avskedsfirande for familjerna. Lite dans, lite sang, manga tack, en del tarar och god mat. En bra kvall som sog ut det sista av energin. Det var lite sorgligt att saga hejda till familjen/familjerna och jag fallde en tar. Men mest tanker jag pa min indiska syster, hon blir kvar har med sin trakiga man. Undrar hur hennes liv blir? Jag hoppas verkligen att hon behaller sitt leende och inte blir bitter med tiden. Jag ska gora mitt basta for att halla kontakten med henne och hoppas att hon far mojlighet att komma och halsa pa mig i Sverige, som hon sa garna vill.
Kanns som om jag har tagit vara pa tiden har, aven fast det ar saker som man skulle ha velat gjort men kommit pa alldeles for sent. Men jag ar overtygad om att jag kommer tillbaka till Indien, det kan ju aldrig bli vad det har varit under dessa manader, men Indien kommer anda alltid vara Indien tror jag.
Om nagra timmar satter vi svenskar oss pa ett tag till grannstaten Kerala for en valfortjant och valbehovlig semester. Indierna aker hem till sina foraldrar for att packa och ladda for Sverige. Pa en solig strand haller vi tummarna for att dom far sina visum i tid.
Blickarna riktas nu till Tidaholm och vi har redan borjat spana pa projekt, utbildningsdagar och aktiviteter. Kanske har vi insett att de galler att starta i god tid.
Nu ska jag snart ga och hamta det sista hos skraddaren. (Trist att man hittar basta skraddaren i stan, sista veckan.)
Tack och hej salange.
/a.