Sudden och hans vänner
Nyss hemkommen från Trichy efter en 10 timmars hellride genom den indiska natten. Här kommer en, utan överdrift, färsk rapport från helgens äventyr med Sudden och hans vänner.
Låt oss börja med att avhandla själva resandet. Någon som uppenbarligen inte åkt buss i Indien har en gång i tiden hävdat att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jojo. Vägen mellan Arni och Trichy är knappt att beteckna som väg kanske snarare början till ett vägbygge. Knappt någon asfalt och smått gigantiska hål överallt (när en väg är dålig i Indien, då är den DÅLIG). Om man inte gjort den här resan kan man omöjligt första hur det skramlar och hoppar, ett smärre under att bussarna och framförallt busschaufförerna orkar med. Nöjet kostar 100 rupees, enkel resa. Priset är det bästa med alltihop.
Betydligt billigare var det att uppsöka toalettinrättningen på Trichcys "nya" busstation, men minst tre gånger så roligt. Med stolta kliv gick jag fram till den gamle mannen som skötte kassan och slängde fram en tiorupeessedel. Mannen började riva i växelkassan, men sedär tog det stopp och han gav mig blicken "jag-äter-pengar, -mata mig". Förvanad började jag klia mig i huvudet och riva efter småmynt i fickan samtidigt som jag insåg att detta skulle bli det dyraste toalettbesöket i indisk historia. Fram kommer iallafall ett femrupeesmynt men detta inspirerarde bara mannen till att himla med ögonen och med smatt irriterad ton utbrista: "Urin or latrin?" Med skrattet i halsen svarade jag ärligt och artigt "Urin, please" (notera hur passande det är med "please" i den meningen) och poletten trillade nu ner hos toalettförmannen. Tillbaka kom nio rupees och ett kvitto, utmärkt i händelse av representation!
Så här i efterhand är jag mest nyfiken på vad alternativ två kostar, det vore ju sannerligen fiffigt om det gick på två rupees. Iallafall skulle det garanterat ge uttrycket "number two" ett helt nytt användningsområde.
Nog skitsnack...
---
Att glida in i Trichy vid fyratiden på morgonen var en riktigt schysst upplevelse, som att komma till en ny och lite större värld. Vi bodde hos Suddens kusin och hans familj. De bor i ett litet men extremt mysigt hus i Trichys utkanter nära en stor indusri som tillverkar stora saker av järn (lite oklart vad dessa anvands till). Familjen var i alla fall en av de stora behållningarna med resan, den andra stora behållningen var Suddens vänner. Att hävda att jag träffade 75 nya personer under resan är ingen överdrift, förutom alla Suddens vänner, blev vi på indiskt vis inbjudna till alla grannar. Den tredje behållningen vara att duscha bland bananträd varje morgon och kväll. Den fjärde behållningen var all god mat jag bjöds på, en riktigt skön semester från idlisarna jag älskar sa högt. Många behållningar blev det alltså.
Naturligtvis utnyttjade vi resan till en stor mängd kulturella aktiviteter, är faktiskt förvånad själv över hur intresserad jag var av att åka runt och "turista" lite på riktigt. Vi besökte bland annat det som kallas Rock Fort och ligger mitt inne i Trichy. Ett ganska coolt fort som ligger på den enda höjden i hela staden, utsiken var grym men så krävdes också kameratillstånd stort som en flygbiljett. Dag nummer två åkte vi till ett mycket stort tempel i Tangjur, utanför Trichy. Normalt sett blir jag inte speciellt upphetsad av en stenhög med lite figurer i. Detta tempel var dock ett undantag, det var helt enkelt extremt imponerande.
Utöver detta hann vi med besök pa två collage, titta på indiens första dammbygge och naturligtvis också besöka Suddens hemby. Där träffade vi hans mamma och de "riktiga" syskonen. Lunchen vi fick var inte annat än underbar, minst lika underbar var Suddens mamma.
På kvällarna hängde vi mest med Suddens plastfamilj, spelade volleyboll och besökte alla familjer i grannskapet. Summa sumarum blev det tre maxade dagar.
---
Nu är det tillbaka till Arnivardagen igen. Eller vardag och vardag, de sista två veckorna i Arni kommer att vara fyllda med en mängd aktiviteter och väldigt få "vanliga" jobbdagar. Som grädde på moset har WEL bestämt att vi ska fira kvinnodagen den 20 mars. Med andra ord kommer tiden utan tvekan att flyga förbi nu.
Det känns på ett satt skönt att snart åka tillbaka till Sverige igen men samtidigt vemodigt att lämna Arni. Trots att det är mycket jag ogillar med hålan har man ju hunnit bygga upp någon form av tillvaro här med många nya vänner. Man skulle nog kunna kalla det min hatkärlek till Arni.
=)
Låt oss börja med att avhandla själva resandet. Någon som uppenbarligen inte åkt buss i Indien har en gång i tiden hävdat att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jojo. Vägen mellan Arni och Trichy är knappt att beteckna som väg kanske snarare början till ett vägbygge. Knappt någon asfalt och smått gigantiska hål överallt (när en väg är dålig i Indien, då är den DÅLIG). Om man inte gjort den här resan kan man omöjligt första hur det skramlar och hoppar, ett smärre under att bussarna och framförallt busschaufförerna orkar med. Nöjet kostar 100 rupees, enkel resa. Priset är det bästa med alltihop.
Betydligt billigare var det att uppsöka toalettinrättningen på Trichcys "nya" busstation, men minst tre gånger så roligt. Med stolta kliv gick jag fram till den gamle mannen som skötte kassan och slängde fram en tiorupeessedel. Mannen började riva i växelkassan, men sedär tog det stopp och han gav mig blicken "jag-äter-pengar, -mata mig". Förvanad började jag klia mig i huvudet och riva efter småmynt i fickan samtidigt som jag insåg att detta skulle bli det dyraste toalettbesöket i indisk historia. Fram kommer iallafall ett femrupeesmynt men detta inspirerarde bara mannen till att himla med ögonen och med smatt irriterad ton utbrista: "Urin or latrin?" Med skrattet i halsen svarade jag ärligt och artigt "Urin, please" (notera hur passande det är med "please" i den meningen) och poletten trillade nu ner hos toalettförmannen. Tillbaka kom nio rupees och ett kvitto, utmärkt i händelse av representation!
Så här i efterhand är jag mest nyfiken på vad alternativ två kostar, det vore ju sannerligen fiffigt om det gick på två rupees. Iallafall skulle det garanterat ge uttrycket "number two" ett helt nytt användningsområde.
Nog skitsnack...
---
Att glida in i Trichy vid fyratiden på morgonen var en riktigt schysst upplevelse, som att komma till en ny och lite större värld. Vi bodde hos Suddens kusin och hans familj. De bor i ett litet men extremt mysigt hus i Trichys utkanter nära en stor indusri som tillverkar stora saker av järn (lite oklart vad dessa anvands till). Familjen var i alla fall en av de stora behållningarna med resan, den andra stora behållningen var Suddens vänner. Att hävda att jag träffade 75 nya personer under resan är ingen överdrift, förutom alla Suddens vänner, blev vi på indiskt vis inbjudna till alla grannar. Den tredje behållningen vara att duscha bland bananträd varje morgon och kväll. Den fjärde behållningen var all god mat jag bjöds på, en riktigt skön semester från idlisarna jag älskar sa högt. Många behållningar blev det alltså.
Naturligtvis utnyttjade vi resan till en stor mängd kulturella aktiviteter, är faktiskt förvånad själv över hur intresserad jag var av att åka runt och "turista" lite på riktigt. Vi besökte bland annat det som kallas Rock Fort och ligger mitt inne i Trichy. Ett ganska coolt fort som ligger på den enda höjden i hela staden, utsiken var grym men så krävdes också kameratillstånd stort som en flygbiljett. Dag nummer två åkte vi till ett mycket stort tempel i Tangjur, utanför Trichy. Normalt sett blir jag inte speciellt upphetsad av en stenhög med lite figurer i. Detta tempel var dock ett undantag, det var helt enkelt extremt imponerande.
Utöver detta hann vi med besök pa två collage, titta på indiens första dammbygge och naturligtvis också besöka Suddens hemby. Där träffade vi hans mamma och de "riktiga" syskonen. Lunchen vi fick var inte annat än underbar, minst lika underbar var Suddens mamma.
På kvällarna hängde vi mest med Suddens plastfamilj, spelade volleyboll och besökte alla familjer i grannskapet. Summa sumarum blev det tre maxade dagar.
---
Nu är det tillbaka till Arnivardagen igen. Eller vardag och vardag, de sista två veckorna i Arni kommer att vara fyllda med en mängd aktiviteter och väldigt få "vanliga" jobbdagar. Som grädde på moset har WEL bestämt att vi ska fira kvinnodagen den 20 mars. Med andra ord kommer tiden utan tvekan att flyga förbi nu.
Det känns på ett satt skönt att snart åka tillbaka till Sverige igen men samtidigt vemodigt att lämna Arni. Trots att det är mycket jag ogillar med hålan har man ju hunnit bygga upp någon form av tillvaro här med många nya vänner. Man skulle nog kunna kalla det min hatkärlek till Arni.
=)
Kommentarer
Trackback