indien2007

Jag kunde aldrig ana att en busstur kunde vara så skakig som torsdagnattens 12 timmar långa färd hem till Ahinos riktiga familj. Nu förstår jag alla historier jag hört om galna bussresor i Indien på ett helt nytt sätt..

Då vi kom hem till hennes hus i en liten dalitby mitt ute på indiska landsbygden var det redan morgon och hennes familj samt massvis med grannar välkomnade oss varmt. När jag gick in i huset fick jag hålla handen på en Bibel och var ett tag lite nervös för att jag skulle behöva hålla i en bön eller något liknande. Istället sjöng familjen kristna sånger för mig, som de gör tillsammans varje morgon. De är verkligen troende, frågade mig flera gånger om hur ofta jag gick i kyrkan och pratade menande om budordet som säger att man måste göra det på varje söndag. Dock inte på något särskilt påträngande eller otrevligt sätt. De tänkte nog på mitt eget bästa..

Dag 2 så hade familjen hyrt en bil och vi åkte runt till ett häftigt tempel där jag blev välsignad av en elefant, ett danskt fort där jag träffade ett danskt par som kallade Skåne en gammal dansk koloni, en strand som drabbats av tsunamin (100 döda)och där jag kunde bada till midjan nästan, (med kläder på såklart) och en kyrka som en dansk missionär byggt en gång i tiden. På eftermiddagen åkte jag motorcykel för första gången i mitt liv (fanns inget alternativ) ut och besökte deras risfält precis när solen gick ner. Underbart! Sen besökte vi en väldigt fattig slumby med bara kastlösa invånare och även en hel rad släktingar i deras hus. Precis som Ahinos familj verkade alla vara hyfsat välutbildade och hade fina hus.

Det var första gången som jag reste i Indien själv, som enda svensk, och det kändes mycket bra. Som att jag kom närmare sanningen. Ibland kände jag mig till och med ganska rutinerad, som när jag plötsligt märkte hur ett tiotal barn intresserat följt efter mig ganska länge utan att jag reagerat över det.

Vi besökte även Ahinos nära vän, som bodde i samma by ungefär 5 minuter bort med motorcykel (familjen hade 2 stycken). När Ahino berättade att de inte hade setts sedan i juli blev jag arg på principen att kvinnor knappt tillåts vara utanför huset och ta hand om sig själv. Hennes yngre brorsor verkade ha mycket större frihet till att besöka kompisar och bidrog till hushållet endast genom att handla (när Ahino är hemma jobbar hon hela dagarna i hemmet, det tar all tid). Massa sådana skillnader märktes. Bara det här att köpa bussbiljett till vägen hem fixade de till oss och gav oss inte biljetten förräns vi gick på bussen. Ahino var själv väldigt nervös och verkade lite hjälplös. Men det är ju inte för att hon inte skulle klara sådant lika bra, utan för att hon aldrig fått lära sig. Frustrerande ibland!

Men - familjen var egentligen väldigt härlig - tro inget annat! Det är kulturskillnader som jag reagerar över. De var kärleksfulla mot varandra och lekfulla och verkade vara sig själva tillsammans. La inte band på sig själv för att det inte är lämpligt för kvinnor att skratta högt till exempel. Och var öppna och varma mot mig. Människor öppnar sitt hjärta så lätt för en här.. Jag hade det i alla fall jättebra hos Ahino och skulle gärna åka dit igen och vara lite mer med familjen. Och bara att få andas lite frisk landsluft igen efter veckorna i Arni var värt väldigt mycket!

På lördagsnatten åkte vi till Chennai för att besöka Cynthia och shoppa, vilket är ett helt kapitel i sig. Efter en eftermiddag hade jag och Frida sammanlagt shoppat grejer för cirka 500 svenska kronor (Frida hade till exempel köpt 12 tröjor), druckit 3 fruktdrinkar, prutat intensivt och sparat kanske 20 kronor var, samt insett att vi inte hittade hem till Cynthia igen. Dagen efter var vi dock lyckligt tillbaka i Arni igen och nu börjar slutspurten.. Jag kan knappt tänka mig att detta livet ska ta slut. Vi får se om jag hinner inse det innan det händer och hur det känns då. Nu vill jag i alla fall njuta!