Morgonaventyr och goda nyheter
Gardagen började tidigt tidigt vid 5.30 då jag vaknade till och hittade min Amma som inte kunde sova. Jag följde med henne iväg i mörkret och handlade mjölk av en granne med kor. Det var härligt kyligt ute, ganska tyst för en gångs skull (nagot enstaka hinutempel som spelade sanskritmantran hordes i bakgrunden), med vacker fullmåne och kvinnor som gjorde sina speciella dekorationer av rismjöl på marken framför husen. Sen lagade vi varm mjölk och satt på hallgolvet och drack tillsammans och pratade om skillnaderna mellan Sverige och Indien. Hon blev mycket förvånad över att alla människor får pension i Sverige, inte bara de anställda av staten. Och så berättade hon att hennes man får 10 000 rupies i lön per månad (en bra lön här på lite mindre än 2 000 svenska kronor). Amma drömmer om att komma till Sverige och hälsa på mig någon gång och kanske arbeta där (hon har börjat inse skillnaden mellan svenska och indiska pengar). Vi får se vad framtiden har att bjuda henne på. Men jag tror inte att hon förstår hur stor skillnad det är - skulle hon någonsin kunna trivas i vår kultur, vårt samhälle? Antagligen inte. Tänk bara att bo ensam i en lägenhet. Vad ensamt för människor här som alltid har familjen runt sig, grannar som springer in och ut i huset, som nästan aldrig varit själva..
När klockan blivit 6.30 börjar hennes dag med att städa, laga frukost, förbereda lunch och skicka iväg barnen till skolan. Jag däremot kunde njuta av min nya morgonrutin; ta med mitt lakan och kudden upp på taket och njuta av soluppgången liggandes på en bambumadrass under himlen. Underbart!Den sista veckan så har det märkts tydligt bland svenskarna att vi har kommit under ytan på livet här. I början var allt så nytt, spännande, välkomnande, mer okomplicerat. Nu har vi börjat inse hur komplext allt är. Förstått mer om våra arbetsplatser, parkamrater, värdfamiljer. Det är inte lika enkelt längre, men samtidigt var det detta vi ville när vi åkte hit - få hela sanningen, inte bara den enkla biten av den.
Mitt i allt detta ringde min Mamma och berättade att jag hade fått ett syskonbarn hemma i Sverige. Så då finns det gott om hopp trots allt tänkte jag! Goda nyheter firas här i Indien med att man bjuder sina vänner på sötsaker. Jag ville inte vara sämre utan bjöd alla 50 barnen i Kennett school (nya arbetsplaceringen) på kolor dagen efter! Himla bra tradition tycker jag.
Nu kom min paris hit och det är dags att bege sig och leta upp sjukhuset som vi ska studiebesöka idag. Vad bra vi har det med massa sådant intressant som händer om dagarna. Det är inte klokt egentligen. Livet går verkligen fort här..
Frid vare med er!