Jag har en familj i Indien
Att bara skriva att jag har en egen familj i Arni gor ont i hjartat. Hur ska jag fortsatta detta inlagg?
Min tid i Arni och Indien har varit omvalvande. Jag har lart mig och fatt kunskap om sa mycket som jag inte ens vet om nu. Det jag kanner nar jag sitter har ar hur mycket karlek det finns. Familjerna umgas sa mycket med varandra har och flera generationer bor i samma hus.
Jag har manga ganger suttit pa Stefans altan med hans familj. Bara suttit dar, ibland tysta, ibland sjungandes och ibland atandes. Suttit dar och allt var bra. Vi hade varandra och varlden var sa klar.
Under drygt tva manader har jag lart kanna en person som jag aldrig skulle vilja lamna. Jag vet att vi alltid kommer att ha kontakten och traffas igen. Men nar? Att bli sa nara vanner finns knappt ord for. En natt var vi uppe till 02.00. Jag kunde inte ga och lagga mig aven om jag skulle sova med amma i den stora sangen. Jesvin fick ta min hand till sitt brost och saga att vi ses i morgon och da ska vi vara tillsammans hela dagen. "Jag ar har imorgon, Karin" sa han.
Det ar konstigt hur ont det kan gora i hjartat. Ett konstant tryck mot brostet. Tararna kan komma plostligt for det finns knappt en kontrollknapp.
Jag ar redo att lamna Indien och komma till Sverige. Jag ser framemot den svenska fasen och allt jag ska uppleva och lara mig dar.
Aven om Indien ar super harligt sa ar de otroligt pafrestande. En hatkarlek svar att glomma!
Karin Arranthana Mitt indiska namn