indien2007

Hej alla!

Ville bara meddela att jag nu har bokat tågbiljett från Umeå till Köping, och tillbaka, för trevlighetshelg i Kolsva, Guttsta. Jag vaknar för hoppningsvis pigg och glad i Stockholm, och bör vara i Kolsva vid tiotiden den 20 juli. Sedan åker jag igen efter klockan 19 på söndagen den 22 juli. Så någon gång däremellan kan ni komma. Kul, kul!!

Imorgon har jag en lång men skön bilväg att färdas.

Vi hörs!

/a.

Läsk, smoothie, bubblor, karameller, vi kan uttrycka det hur som helst men jag tror vi bara är sentimentala, men glada eller tacksamma kanske.

Som ni har förstått har det varit hektiska veckor och det fortsätter så tills den 17 juni då vi säger hejdå och alla åker tillbaka till sina respektive hem.

 

Idag har jag och Niruba sagt hejdå till alla barn och lärare på Valstads Skola, och jag måste fortsätta i den sentimentala ton som råder här på bloggen, för det var lite vemodigt att lämna alla underbara människor vi träffat där. Men efter alla dessa kramar och lyckönskningar vi fått under dagen kan det ju bara gå bra i framtiden. Men så tänker man ändå?hur kommer det kännas att krama indierna en sista gång. Hur ser deras framtid ut? Jag önskar verkligen alla god lycka men särskilt min paris Niruba som har blivit en nära vän.

 

Det som jag var mest orolig för innan utbytet var hur det skulle vara att bo med en vilt främmande människa i sex månader. Men det har varit underbart och jag är glad att jag inte ska bo ensam de kommande månaderna efter utbytet. För va tomt det skulle kännas! Kanske att jag förvarnar min kära vän Anna på att jag kommer och kryper ner hos henne om det känns ensamt, precis som Niruba säger ibland. Men hon har aldrig kommit till min säng. Hon klarar sig själv min tuffing till paris och jag är så stolt över henne. Jag är stolt över att hon tar bussen alldeles själv till Tidaholm. Jag är stolt över att hon vågar visa sin kärlek till Justin och struntar i vad alla andra tycker. Jag är stolt när hon rensar ogräs här hemma hos Jonas. Jag var stolt när hon sjöng i kyrkan i söndags. Jag är stolt nästan jämt, för jag vet hur annorlunda allt är för henne och hur tuff hon är. Hoppas att hon är stolt över sig själv också och att hon förstå hur bra hon är. Jag kommer att sakna min vän, tänka på henne ofta och hade jag varit sådan att jag ber hade jag bett för henne.

 

Tänkte skriva mer men nu tog orden slut. Men jag säger som Sanna. Hur kunde gå så bra? Sen ska jag suga på karamellen eller smoothien hela dagen. Smoothien med alla underbara stunder vi haft tillsammans och försöka att inte bli för sentimental.

 

/ a.

 

I söndags var det meningen att vi att skulle på en utflykt för att lära oss mer om de historiska platser som finns runt om Tidaholm. Vi samlades inne i Tidaholm, men ingen buss kom. Mia ringde runt och fick snart reda på att bussturen. som var ordnad för oss, var inställd utan att vi hade fått veta det. Jaha...vad gör vi nu då? Efter att snabbt konstaterat att vi skulle göra något tillsammans i alla fall bestämde vi oss för att åka ut till oss i Östra Gerum. Här tränade vi på kulturshowen, (som vi förresten visade upp på folkhögskolan, här i Tidaholm igår, det gick sådär.) spelade kubb och åt lunch i skogen efter en skön promenad. Dagen avrundades med grillade lammkotletter, grönsaker och klyftpotatis för dom som var kvar. Sedan spelade vi gitarr och sjöng tills några höll på att somna i soffan. Det var härligt att vara ute och tillsammans hela dagen. Vi har ju alltid så trevligt när vi är tillsammans. Det blir mer och mer påtagligt nu när man vet att det hela går mot sitt slut. Men vi svenskar har redan planerat en återträff i sommar så vi hoppas på att överleva utan varandra till dess.

 

Nu rinner min näsa så jag måste snyta mig, men solen skiner och jag är glad.

  

/a.

Här kommer ett litet smakprov på vad jag och Nirre hunnit med än så länge på våran hemresehelg. Igår vart det en sen middag med chapati och chickenkurma som tillagades i mammas kök.



Paddlingstur i Hedströmmen slår faktiskt backwater i Kerala. Tycker jag. Här finns kungsfiskare men även en massa bäver. Nirre bad till Jesus dom första fem minuterna för det var så vingligt men här har hon börjat slappna av, som ni ser.



Nyss var vi över till grannen, sålde några sjalar, fikade och som ni ser fick vi även ihop en liten orkester. Kul att spela på leksaker, jag spelat på för 20 år sedan, tillsammans med min kära Nirre. Vi har även hunnit med ett studiebesök på Köpings lassarett vilket var intressant även för mig. Sen kan jag berätta att jag är glad att ha en paris som inte är bilsjuk! När dom kurviga men öppna landsvägarna, som jag kan så väl, ligger framför mig kan jag inte låta bli att gasa på min systers bil som ligger som en osthyvel på vägen, som Jakob brukar säga.

Nu lär min syster Nirre "Du gamla du fria" på gitarr och snart vankas mammas mat.


/a.

 

Igårkväll bjöd jag, Niruba ocj Jonas på fest i vårt hus. Det var en fest med temat bad taste, ett så kallat uglyparty. Oj, va fula vi var! Och va kul vi hade?hela natten. Hela gruppen sov över och det var folk överallt! Jag är jättetrött idag men det är det värt! Har tyvärr inga bilder från festen men jag hoppas att Mia lägger upp det på bloggen inom kort.

 

Imorgon åker vi på midcamp och efter det på hemresehelg. Det ska bli kul.

  

/a.

 

I onsdags åkte Jonas på kurs och kom tillbaka igår. Niruba omfamnade honom och tackade Gud för att han var tillbaka. Måste säga att det var tuffare att vara ensamma här än jag någonsin kunnat tro. Att ta hand om dessa djur är inte det lättaste, särskilt inte när korna anfaller mig så fort jag går in i hagen för att titta till dom. Jag har alltid tyckt att kor har så stora och söta ögon, att dom är fina nyfikna djur. Nu ser jag något annat i dom där ögonen? ilska och vilja att skada. Jag överdriver säkert men både jag och Niruba har varit riktigt rädda för korna under dessa dagar.

 

I onsdags kväll gick jag in i hagen för att räkna fåren. Alla var där och såg friska ut. Jag tänkte att det är bäst jag tittar till korna också som var lite längre bort i hagen. Dom såg också ut att ha det bra och jag gick fram för att hälsa på dom. Dom stora korna kom hastigt fram och jag sträckte fram handen för att dom skulle få lukta på mig. Dom verkade inte särskilt intresserade av detta så jag sa god natt och gick. Men då vart dom intresserade och följde efter mig. Oj, värst var nyfika dom blev nu då, tänkte jag. Efter några meter såg jag det där andra i deras ögon och tyckte det kändes tryggare att gå på andra sidan elstängslet så jag klev försiktigt över. Dom följde mig fortfarande och deras stora ögon såg varje rörelse jag gjorde. När jag kom fram till det stället man måste gå igenom hagen igen för att komma till huset visste jag inte vad jag skulle göra. Som tur var hade jag min mobiltelefon med mig och jag ringde Jonas. Han gav mig några lugnande ord och sa att jag kunde ta vägen genom skogen istället så behövde jag inte gå genom hagen. Skönt! Jag klättrade över stock och sten tills huset var inom synhåll igen. Då såg jag inga kor längre och det kändes skönt. Jag gick över fälten mot huset. Så skulle jag gå under ett stängsel för att komma upp i tradgården. Då hörde jag hur någon frustar bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en stor ko tvärnita framför elstängslet. Hela min kropp fylldes av rädsla men jag följde Jonas råd att klappa med händerna och säga HOOOHOOO! Kon stannade då upp. Jag vände henne ryggen och hörde hur hon råmade bakom mig. När jag var ganska nära huset slängde jag en blick åt höger och såg hur hon i full fart sprang mot slutet av hagen. Då kunde ja inte längre behålla lugnet och tog själv stora språng mot huset. Väl inne kände jag mig trygg men inte riktigt lugn.

 

Nästa dag gick jag och Niruba ut i hagen tillsammans för att ge varandra mod. Men ingen är modig när en 500 kg ko kommer emot en med fart. Den dagen tog vi en ännu större omväg till huset och jag åkte på några stötar av elstängslet, men hällre det än en stöt av en ko. Väl inne i huset igen ringde jag till Jonas och berättade att ja ALDRIG går in i den hagen igen. Han var förstående och sa att dom klara sig själva så det är lugnt.

 

Förutom att korna anföll gick proppen gått två gånger och vattenpumpen en. Om Jonas lämnar oss ensamma igen säger jag, för att hålla kvar vid Pippi Långstrump-temat, DÅ FLYTTAR JAG!

  

Hej hej! 

 

/a.

 

 

Det är ju helt otroligt vad bra Svenska barn har det i skolan! Idag har jag och Niruba haft våran första arbetsdag i skolan, Valstads skola. Det är en liten låg -och mellanstadieskolan med totalt 92 barn. Det var som jag trodde, man inser inte först nu hur mycket man har lärt sig om hur det funkar i Indien, nu när man ser kontrasterna. Jag bara log hela dagen över hur bra den svenska skolan är. Jag tror att även Niruba fick en mindre chock. Jag har ju försökt förklara för henne hur det funkar i Sverige, men hur skulle jag kunnat förklara bra när jag själv inte riktigt insåg.

 

Jag känner mig som en stolt, glad, svensk!

  

/a.

 

Jag och Niruba ska jobba två dagar i veckan på en skola och två dagar i veckan på Jonas gård. Första arbetsdagen här på gården var idag och det var en jätterolig dag. Vi började med att släppa ut kona i hagen. Det var en helt fantastisk upplevelse! Kona som hade varit ute tidigare år släppte vi bara ut för dom visste vägen till hagen. Oj, vad dom skuttade! Sen var det dags för kalvarna och det var lite svårare. Dom måste lära sig hur det elektriska stängslet fungerar innan man kan släppa dom fria. Vi tog dom en och en i ett rep och försökte ta ut dom i hagen. Dom sprang och skuttade och det var ganska läskigt i början men efter ett tag förstod både jag och Niruba hur det skulle gå till. Den första kalven var riktigt korkad och det tog lång tid innan han fattade hur stängslet fungerade. Även dom andra sprang in i stängslen och Jonas fick laga dom flera gånger under dagen. Men runt lunchtid var alla i hagen och vi var helt slut men glada. Efter lunch fortsatte vi med att ta ner takpannor på en sida av ett uthus. Vi hann även med att rödmåla lite av bostadshuset.

 

Till middagen har vi bjudit in Karin, Justin, deras värdmamma Salme och även några grannar över på indisk middag, som Justin lagar eftersom han är kock. Ska bli gott!

 

Imorse fick vi även två lamm till, och det är ju helt fantastiskt hur söta dom är.

 

Vårvädret är underbart!

  

/a.

 

Jag och Niruba bor hos Jonas ute på landet eller närmare bestämt i Östra Gerum på Bossgården. Här bor vi tillsammans med katten Sally, två kossor med kalvar, några får med jättesöta lamm och några höns och tuppar. En mysig gård med mycket jobb. Jag ser fram emot att lära mig mycket av Jonas och av hur han lever, för man måste ju säga att det är lite speciellt. Han lever i princip på det han odlar och på djuren han föder upp. Bakar naturligtvis allt bröd med sitt eget mjöl. Gör yoghurt av mjölken som han köper av grannen. Ägg har vi gott om, även av den jättegoda lammkorven som har låtit göra. En granne är vad Jonas kallar en ?djurrättsaktivist? och tar hand om problemdjur och andra stackare (djur alltså). Hon får frukt och grönsaker från en butik, som hon matar djuren med, men när den ser ok ut kommer hon hem till Jonas och byter till sig lite ägg mot frukt och grönsaker. Bra byte tycker dom båda, alla glada! Som Niruba sa när vi alla skulle berätta lite om våra familjer och hur vi hade det. ?One good thing with Jonas is that he dosen´t waste anything.? Det kommer bli en spännande och lärorik tid även i Tidaholm, det är jag säker på!

 

Efter påskhelgen hoppas jag att vi vankas in i någon slags vardag snart. Även fast det är imponerande hur snabbt man kan anpassa sig till nya miljöer vet jag inte om jag har landat riktigt än. Det kändes så först men idag liksom växte en liten klump inom mig som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Livet på Bossgården är avslappnat så jag tror klumpen ska lösa upp sig bara jag får stadga mig lite.

 

Glad påsk!

 

/a.

Tank att man kan uppskatta ett handfat och en toalett med toapapper sa mycket! Ja, det ar ju inte det enda jag uppskattar har men de sager ju en del nar DE kanns som en lyxtillgang.

 

Egentligen har jag inte lust att sitta har att skriva. Finns sa mycket annat att njuta av. Igarkvall hittade jag varldens skonaste affar med hantverk fran Tibet. (Det pirrar i magen nar jag tanker pa det armband som jag kanske ska kosta pa mig senare idag.) Vet inte hur lange jag var dar inne igar. Satt och valde ut parlor till ett halsband som jag ska tra i Tidaholm samtidigt som jag pratade med killen som jobbade dar. Musiken, den trevliga killen och dom fina sakerna gjorde mig hog och jag fick en annan kansla av indien. Nar jag lugnt vandrade ut fran affaren sag jag mina vanner sitta dar pa en restaurang. Jag bestallde vad jag ville ha och at, men jag var lite som i en dimma hela middagen. Ska helt klart dit ikvall igen. Kanske pilla i nagra parlor och bara njuta av atmosfaren.

 

Vi har det bra!!!

 

/a.

 

Tjoho i vagorna! Helt underbart! Tror inte att det finns nagon som kan uppskatta detta mer an vi. Fran dammiga Arni till paradiset. Visst kanner man lite avsmak for lattkladda turister, nar man sjalv vet kladkaderna. Men jag har inte tid att irritera mig. Ska bara njuta sa mycket jag bara kan nu!

Ser fram emot att greppa det immiga olglaset till middagen ikvall...till det ska jag ha mat som INTE innehaller ris. Jag, Karin G och Jakob delar rum och vi har grym utsikt over stranden som ligger tio meter fran hotellet! Den friska havsluften flaktar emot mig och jag bara suger i mig av den.

Detta kommer bli fyra skona dagar med god mat, mycket vila och sol och bad, framfor allt BAD! Att hoppa i vagorna idag var helt underbart befriande.

Tagresan hit gick forvandsvart bra, imponerande for att vara Indien. Vaknade dock klockan halv fem for att mina resekamrater pratade och pratade. Anledningen till det visade sig att Sanna blivit av med sin ena vaska. Det blev forstass rabalder men polisen var anda hjalpsam. Hon har gjort en anmalan, vilket var lite omstandigt och tidskravande. Men vi ar alla glada anda. Vem kan inte vara lycklig i paradiset!

 

 

Hopp och hej!

 

/a.

  

Ja, nu borjar det verkligen dra ihop sig.

 

Igar hade vi ett avskedsfirande for familjerna. Lite dans, lite sang, manga tack, en del tarar och god mat. En bra kvall som sog ut det sista av energin. Det var lite sorgligt att saga hejda till familjen/familjerna och jag fallde en tar. Men mest tanker jag pa min indiska syster, hon blir kvar har med sin trakiga man. Undrar hur hennes liv blir? Jag hoppas verkligen att hon behaller sitt leende och inte blir bitter med tiden. Jag ska gora mitt basta for att halla kontakten med henne och hoppas att hon far mojlighet att komma och halsa pa mig i Sverige, som hon sa garna vill.

 

Kanns som om jag har tagit vara pa tiden har, aven fast det ar saker som man skulle ha velat gjort men kommit pa alldeles for sent. Men jag ar overtygad om att jag kommer tillbaka till Indien, det kan ju aldrig bli vad det har varit under dessa manader, men Indien kommer anda alltid vara Indien tror jag.

 

Om nagra timmar satter vi svenskar oss pa ett tag till grannstaten Kerala for en valfortjant och valbehovlig semester. Indierna aker hem till sina foraldrar for att packa och ladda for Sverige. Pa en solig strand haller vi tummarna for att dom far sina visum i tid.

 

Blickarna riktas nu till Tidaholm och vi har redan borjat spana pa projekt, utbildningsdagar och aktiviteter. Kanske har vi insett att de galler att starta i god tid.

 

Nu ska jag snart ga och hamta det sista hos skraddaren. (Trist att man hittar basta skraddaren i stan, sista veckan.)

 

Tack och hej salange.

 

/a.

Nu ar min drom om Indien snart slut och jag kommer alltid att minnas den som en bra drom.

 

Pa morgonen dricker jag mitt kaffe och tittar ut over grannskapet som pysslar med sina hons och kor. Nagonstans ryker de fran en skraphog som eldas och det luktar brannt. Ljudet av att folk tvattar klader ekar mellan husen. (Dom slar namligen kladerna mot en sten eller betong for att sla ur smutsen.) Tuppar gal. Kor idisslar. Nagon cyklar forbi med en cykel packad med vatten i stora byttor. Faglar kvittrar. Solen borjar bli varm. Arni vaknar och jag ocksa. Ett behagligt uppvaknande som jag kommer sakna.

 

Men jag kanner mig anda redo at lamna Arni nu, ser fram emot tiden i Tidaholm.

 

Idag tranade vi pa den svenska nationalsangen tillsammans med indierna och nar strafen ?ja, jag vill leva jag vill do i norden? kom kande jag anda in i hjarta, JA, det vill jag!

 

Kanke ar dett det sista jag skriver har i fran Arni.

 

Forresten laddade upp fler bilder igar for er som ar intresserade.

  

Hej, hej!

 

/a.

 

 

Visst ska det bli skont att komma hem till det land dar man forstar allt och vet hur saker och ting gar till. Men jag kommer sakert sakna mitt liv har i Arni ocksa. For jag ar faktiskt en liten liten del av denna dammiga by nu, ja till och med en del i en familj. Folk skriker forfarande viting efter mig pa gatan men jag tycker det blir mindre och mindre. Ibland nar jag sitter pa standardcafeet och dricker det indiska sota kaffet och ater en sot bulle tanker jag “fan va bra vi har det anda!”

/a.

 

 

Helgen har varit en riktig extralivsplockarhelg i den nya varlden Chennai. Vi anlande pa kvallen till Nirubas hem. En svag doft av urin spred sig i nasan och jag konstataterade ganska snart att vi har det valdigt bra, standardmassigt, i vara familjer har i Arni. Jag och Niruba hade gjort upp en plan for helgen men det andrades snart av hennes pappa och vi hade inte att saga till om. Men varan forsta plan blev som vi tankt, att fredagen skulle agnas at shopping. Jag kopte en massa tyg. Niruba kopte ett par jeans och en topp att ha i Sverige. Det var verkligen en kanondag, vi hade sa kul tillsammans. At god mat och tog en kaffe nar vi kande att det behovdes. Som en shoppingdag i Sverige skulle kunna se ut. Nar vi sedan kom hem och visade allt vi hade kopt for hennes foraldrar var ALLT som Niruba kopt FEL. Dom uttryckte det pa Tamil men jag forstod det mesta. Hon forklarade senare for mig att det ar sa hennes liv ar?men sa lange det bara galler klader ar det ok.

 

Pa lordagen gick vi pa Zoo eftersom hennes pappa tyckte att det var nagot vi inte kunde missa. De va val sadar kul, vita tigrar finns ju i Eskilstuna ocksa. Aven hennes aldre syster och hennes mamma var med oss men dom satt bara och vantade pa en bank medan vi gick runt. Dom tyckte det var for jobbigt att ga. Sen nar vi kom tillbaka fragade dom vart vi hade varit sa lange och varfor inte dom fick folja med. MEN NI VILLE JU INTE! Niruba bara teg och forklarade att det alltid ar sahar, vad hon an gor sa ar det fel. ?Lat dom prata jag bryr mig inte.? Efter Zoo akte vi till stan igen och bytte ut kladerna som hon hade kopt, mot sadanna som hennes syster och mamma tyckte var mer passande.

 

Sista dagen spenderades uteslutet pa kopcentrumet Spencer Plaza. Oj, oj, oj, vilket stalle!! Jag blev helt shoppinggalen. Det stallet liknade inget annat jag satt har i Indien. Om man sager att Indien och Sverige ar tva helt olika varldar sa ar Spencer Plaza en mitt-i-mellan-varld. Dar fanns allt jag kunde onska mig?snabbmat, riktigt kaffe, affarer med utlandska marken som spelade utlands musik, ALLT. Jag tror jag plockade mest extraliv dar, liv som kan komma till anvandning har i Arni.

 

Nu ar det iaf bestamt att vi ska spendera sista veckan har i Indien, i Kerala, grannstaten, pa en strand. Vara parkamrater aker da hem till sina foraldrar igen for att packa och saga adjo innan planet lyfter till Stockholm. Tjoho!

  

/a.

 

 

Skabbmedicinen ar pa vidare analys, var mamma har bett Niruba om orsakt och ?semestern? ar uppskjuten.

 

Vi aker istallet till vara parkamraters hem i helgen. Vilket betyder att jag ska aka till Chennai. Dar blir det lite shopping, besok av en strand och hennes vanner. Eller sa ar planerna iaf, men det blir ju sallan som man tankt sig. Ska hur som helst bli skont att komma ifran dammiga Arni aven fast jag kanske langtade mer till en strand an till en mangmiljonstad.

 

Har om dagen runt sangdags bad Niruba mig att ta av mig glasogonen for att hon skulle ta bort nagot som jag hade under ogonen. Jag kollade mig i spegeln och fragade ?vart da?. ?Nej men bara ta av dig dom sa ska jag ta bort det.? Jag gjorde som hon sa. Hon tog en bit av sina klader och tarkade mig under bada ogonen och konstaterade sedan att det inte gick bort. Jag tittade mig i spegeln igen och forstod att det maste vara min nagot lila nyans under ogonen som hon forsokte torka bort. Ja, lite sliten ar man allt.

 

Jag kan ju bara tala for mig sjalv men det verkar som om hela den svenska gruppen behover ett litet brake fran allt nu. Men for att alltid se nagot positivt i tillvaron ser vi till att fira nagot varje dag. Det finns alltid en anledning att ata en glass, en chipspase eller en vattenmelon tillsammans. Igar skulle vi fira Mias aterkomst med chokladpudding som allas varan Lars tagit med. Eftersom sjalva fixandet med att gora puddingen tog ett tag och det blev for sent ska vi ata den idag istallet. Det ar ju liksom inte bara att ga till ICA och kopa tva liter pastoriserad mjolk. Men den som vantar pa nagot gott?

 

Idag fragde jag Stefan om han hade nagot forslag pa vart ifran jag skulle hamta energi for den sista tiden har, eftersom jag oftast kanner mig helt slut. Han foreslog att jag skulle latsas som om jag levde i ett tv-spel och jag tror faktiskt att jag ska forsoka det ibland. Hahaha!! Men det varsta ar att jag ar allvarlig. Tror att det kan ge positiv energi? Komma till olika varldar och level, hoppa over hinder, kampa mot fiender, losa problem? Kanske har jag fatt varmeslag?!

  

Hade gott, vi har det varmt!

 

/a.