indien2007

I onsdags åkte Jonas på kurs och kom tillbaka igår. Niruba omfamnade honom och tackade Gud för att han var tillbaka. Måste säga att det var tuffare att vara ensamma här än jag någonsin kunnat tro. Att ta hand om dessa djur är inte det lättaste, särskilt inte när korna anfaller mig så fort jag går in i hagen för att titta till dom. Jag har alltid tyckt att kor har så stora och söta ögon, att dom är fina nyfikna djur. Nu ser jag något annat i dom där ögonen? ilska och vilja att skada. Jag överdriver säkert men både jag och Niruba har varit riktigt rädda för korna under dessa dagar.

I onsdags kväll gick jag in i hagen för att räkna fåren. Alla var där och såg friska ut. Jag tänkte att det är bäst jag tittar till korna också som var lite längre bort i hagen. Dom såg också ut att ha det bra och jag gick fram för att hälsa på dom. Dom stora korna kom hastigt fram och jag sträckte fram handen för att dom skulle få lukta på mig. Dom verkade inte särskilt intresserade av detta så jag sa god natt och gick. Men då vart dom intresserade och följde efter mig. Oj, värst var nyfika dom blev nu då, tänkte jag. Efter några meter såg jag det där andra i deras ögon och tyckte det kändes tryggare att gå på andra sidan elstängslet så jag klev försiktigt över. Dom följde mig fortfarande och deras stora ögon såg varje rörelse jag gjorde. När jag kom fram till det stället man måste gå igenom hagen igen för att komma till huset visste jag inte vad jag skulle göra. Som tur var hade jag min mobiltelefon med mig och jag ringde Jonas. Han gav mig några lugnande ord och sa att jag kunde ta vägen genom skogen istället så behövde jag inte gå genom hagen. Skönt! Jag klättrade över stock och sten tills huset var inom synhåll igen. Då såg jag inga kor längre och det kändes skönt. Jag gick över fälten mot huset. Så skulle jag gå under ett stängsel för att komma upp i tradgården. Då hörde jag hur någon frustar bakom mig och när jag vänder mig om ser jag en stor ko tvärnita framför elstängslet. Hela min kropp fylldes av rädsla men jag följde Jonas råd att klappa med händerna och säga HOOOHOOO! Kon stannade då upp. Jag vände henne ryggen och hörde hur hon råmade bakom mig. När jag var ganska nära huset slängde jag en blick åt höger och såg hur hon i full fart sprang mot slutet av hagen. Då kunde ja inte längre behålla lugnet och tog själv stora språng mot huset. Väl inne kände jag mig trygg men inte riktigt lugn.

Nästa dag gick jag och Niruba ut i hagen tillsammans för att ge varandra mod. Men ingen är modig när en 500 kg ko kommer emot en med fart. Den dagen tog vi en ännu större omväg till huset och jag åkte på några stötar av elstängslet, men hällre det än en stöt av en ko. Väl inne i huset igen ringde jag till Jonas och berättade att ja ALDRIG går in i den hagen igen. Han var förstående och sa att dom klara sig själva så det är lugnt.

Förutom att korna anföll gick proppen gått två gånger och vattenpumpen en. Om Jonas lämnar oss ensamma igen säger jag, för att hålla kvar vid Pippi Långstrump-temat, DÅ FLYTTAR JAG!

Hej hej! 

/a.