Den lever! Det lever!
Man lär sig nya ting varje dag sägs det och det låter rimligt i mina öron. Sedan jag kom till Tidholm har jag hamnat på en herrgård, i en fantastisk värdfamilj och fått en tillvaro många bara har att drömma om. Trots detta har jag vaknat med en oidentifierbar känsla i magtrakten varje morgon. Känt frågor om trivsel bubbla upp inom mig och samtidigt känt mig förbannat otacksam.
Karin G uttryckte det träffsäkert häromdagen med orden ?det blev nog lite av svensk kulturchock att komma till Sverige?. Precis så kändes det. En dryg vecka senare har det sjunkit undan, isoleringen visade sig vara delvis inbillad och rytmen i lantlivet förvånansvärt behaglig. Därmed inte sagt att jag är nyfrälst. Nej, kärleken till stadens asfalt och avgaser är stark och okränkbar. Istället innebär det att jag inte längre behöver gå runt och känna mig otacksam. Det innebär att jag är tacksam över att få vara här och göra detta. Att njuta av veckorna tillsammans med Sudden, värdfamiljen och alla våra gemensamma vänner.
Sedan jag virtuellt skakade hand med er framför andra datorskärmar har Sudden och myself haft goda chanser att orientera oss i bygden. Vi har käkat bjudlunch och bjudtårta signerad Tidaholms kommun, förstått att Else-Marie är den som fixar det mesta samt träffat kändisar på tu man hand. Dessutom har jag inlett ett litet eget sidoprojekt och börjat skriva en fotobok. Detta att skriva en fotobok låter sannolikt som en motsägelse i sig, därför har jag helgarderat och döpt hela härligheten till Contrasts. Med lite layoutande i sommar så har jag förhoppningsvis något att visa upp till hösten. Eller så blir det ingenting alls. Just där är jag nu.
Förutom detta lilla sidospår har vi också stambanan att vårda, där händer just nu mycket spännande med diverse projekt. För att fortsätta den dåliga liknelsen kan man väl uttrycka det som att tågen börjar få fart. Risken finns att vi kommer att lära oss nya saker varje dag. Lika bra då att vi lär oss med kvalité. Och fort.
=)
I mobilfri zon
Jag är på plats i Tidaholm sedan två dagar tillbaka. Hade innan dess några sköna dagar på Kärsögården, träffade familjen och ?det vanliga gänget?. Hela kalaset fungerade som en rejäl vitamininjektion inför de kommande månaderna.
Sudden och jag bor ungefär 10 kilometer utanför Tidaholm i Härja socken. Bor gör vi inte i ett hus utan på en stor herrgård tillsammans med Carl-Roger, Lasse, 2 gigantiska leonberger hundar, 1 katt och ett gäng höns. Som gruppen noterat har Sudden och jag snabbt anpassat oss till herrgårdslivet och vi ser fram emot att börja arbeta här. Omgivningarna, huset, familjen, luften, tystnaden är fenomen som är helt nya både för mig och för Sudhagar. Och för oss stadsmänniskor som behöver vår dagliga dos avgaser är detta förstås spännande men också en utmaning i sig.
För min egen del tror jag mycket hänger på min egen attityd till den nya vardagen. Lyckligtvis har jag fått för mig att min attityd är hyfsad, än så länge. Tanken är att upprätthålla den.
Under de första dagarna kommer vi nu framförallt ägna oss åt att bekanta oss med allt och alla samt förstås fira påsk. Därefter återkommer jag och förhoppningsvis Sudhagar med nya litterära mästerverk från den mobilfria zonen utanför Tidaholm.
=)
Nya tag
Andhämtningen i Kerala blev precis som den var tänkt. Fylld med saltstänk, snorkeltur, fruktsallader, chockladpannkakor och värme. Nu längtar jag till allt det nya i Tidaholm och jag tror att gruppen håller med mig. Indier och svenskar är både taggade och förväntansfulla.
Tidigt i morgon går flyget till Chennai. En hel dag har vi att spendera där (läs: en hel dag att spendera på Spencer Plaza) innan LH758 tar oss vidare mot Europa. Vi lämnar indisk mark, redo att ta nya tag.
Vi ses!
=)
Sanden mellan tårna
Tågresan fran Katpadi JN tog ca 13 timmar och vi kom fram igår vid 7.30. Vid 11-tiden satt vi ner och åt chockladpannkaka och färsk fruktsallad till frukost. Till detta en stor kopp kaffe. Bara det faktum att använda bestick kändes konstigt. Överhuvudtaget tog det tid att vänja sig vid trusiterna även om det är lågsäsong och ganska folktomt här. Indierna verkar dock tycka om oss eftersom vi ersatt tangabadbyxorna med Tamillungis och välskräddade skjortor.
Bor gör jag i ett stort rum med en en minst lika stor hörnbalkong med fantastisk utsikt över havet. Stranden börjar när jag går ut genom dörren och till havet är det väl ca 10 meter. Det ar mycket vackert och här finns verkligen skogar av kokospalmer. Rummet som jag delar med två ur gruppen kommer att kosta mig under 100 kr for fyra nätter. Även på detta plan krävs justeringar till ett nytt liv, att sova i säng och mjuk på madrass. Att duscha i ett "nästan" västerländskt badrum.
Längre än så här blir det inte idag, stranden därutanfor är allt for lockande likaså den Backwater Tour vi ska göra i eftermiddag. Kanske blir det än och annan glass också. Om vi hinner hoppas vi innan hemfärd åka ner till sydspetsen på Indien och spana in soluppgången. Det är bara 77 kilometer dit, ynka 2 timmar med buss.
=)
Konsten att gilla läget
Det har knappast undgått någon att vi påbörjat slutspurten av Indienfasen. Snart är det dags att byta värld igen, både för Sudden och för mig (samt alla de andra i gruppen). De svenska värdfamiljerna och arbetsplaceringarna är presenterade och Sverige känns mer lockande än någonsin. Lockar gör också den sista tiden i Arni och Indien. Mycket återstår fortfarande att göra för en sliten grupp där klimatet, bacillerna och andra omständigheter börjar kräva ut sin rätt.
Tur då att vi undervisas av världens mästare på att göra det bästa av varje möjlighet. I Indien gäller det att gilla läget. Det är en observation som genomsyrat de flesta upplevelser under min tid i Indien. Under förra veckans busstur till Trichy hade jag av tidigare artikulerade skäl svårt att sova. Istället spetsade jag min iakttagelseförmåga och nedtecknade följande på min mobil. Låt oss kalla det kombinerad mobil- och busspoesi.
Sitter på en indisk buss som för länge sedan passerat sin glans dagar. Om 10 timmar har den (förhoppningsvis) tagit mig till Suddens hemstad över vägar som knappt kan kallas vägar och genom ett mörkt och dimmigt nattlandskap. När jag sitter här slås jag av hur detta är landet där det gäller att gilla läget. Bussen obekväm och överfull, människor sitter och ligger i mittgången andra står. Vi gör ett kortare uppehåll i en by, fram åker lemonrice och waddai. Vi äter ur paket av palmblad och tidningspapper. Av resan återstår minst 8 timmar men det gäller att gilla läget.
---
Nu är det klart att det blir resa till Kerala. Vi åker dit med tåg måndag natt den 26 mars och flyger tillbaka till Chennai den 31 mars. För ändamålet skickades Frida och jag till Vellore i tisdags med syftet att boka tåg och flygbiljetter. Det blev ett spännande äventyr som tog oss till helt nya delar av Vellore. Bland annat misstolkade nog autochauffören vår begäran om en resebyrå något och släppte av oss hos en kurir. Den arga japanen på resebyrån när vi väl kom fram gjorde dock det hela mödan värd.
Med facit i hand kan vi konstatera att tågbiljetten för en resa på ca 13 timmar betingar det facila priset av 52 kr. Flygbiljetterna med Air Deccan kostade kring 200 kr. I Vellore lyckades jag också trycka ner två generösa masala dosai till lunch till tonerna av västerländsk 90-talspop på en luftkonditionerad och hipp restaurang. Ett sådant ställe där affärsmännen äter med högerhanden och håller mobilen i vänsterhanden samtidigt som de gör det till en konst att se så upptagna ut som möjligt. Hela ansiktet utstrålar en önskan om fler telefonsamtal, helst mitt under lunchen.
Hursomhelst ska det bli spännande att se Kerala och att få uppleva den indiska järnvägen. Utan att besitta något större intresse for järnvägslok måste jag ändå tillstå att världens största arbetsgivare är en attraktion i sig.
Efter att ha lekt reseledare hela tisdagen tvingades jag motvilligt in i verkligheten igen på onsdagen. Uppdraget bestod i att måla dustbins i glada färger (rött och grönt) tillsammans med övriga gruppen. Måste säga att vi var enormt effektiva och även om en och annan liter färg gick åt till oss själva var uppdraget en framgång.
Med färg ända in i hörselgången gled jag igenom det sista yogapasset för utbytet. Blev av någon anledning väldigt sentimental mitt under avslappningen (den delen jag har högst betyg i) på slutet. Låg och stirrade på himlen, lyssnade på fåglarna och syrsorna samtidigt som jag tänkte på hur mycket jag kommer sakna detta. Omgivningen alltså, inte yogan.
Betydligt mindre harmoniskt var födelsedagsfirandet av ett barnbarn i familjen Esther/Israel. Inom en halvtimme hann vi med bibelläsning, psalm, tårta (lyxvarianten), en generös tallrik chicken briyani och att vinka av gästerna. Som kronan på verket kräktes födelsedagsbarnet på golvet och ärligt talat så förstår jag varför. Konstigt att ceremonier är så genomhetsade när man kan vänta en livstid på sitt pass.
Sist men inte minst bör det nämnas att jag igår tog mod till mig och gick till frisören som jag frekventerat tidigare här. Denna gång blev det nästan ännu mer spännande eftersom min klippning skedde till ackompanjemang av ständiga strömavbrott. Följden blev ett kompakt mörker i den redan småskumma lokalen. Min frisör Kumar (det namnet funkar ungefär som Svensson i Sverige) lät sig dock inte nedslås utan övergick till att klippa på känsla, bokstavligt talat. Kort blev det, riktigt kort men all eventuell vrede riktar jag mot elleverantören och det faktum att vi kom överens om frisyren genom en serie väl avvägda huvudskakningar.
Med dessa ord gör jag mig nu redo att påbörja den sista veckan i Arni och att sluka alla de godsaker den har att bjuda på (både bokstavligt och bildligt). Behöver jag säga att jag gillar läget. Jag gillar det. Skarpt.
Och så längtar jag hem lite till de få plusgraderna också.
=)
Sudden och hans vänner
Låt oss börja med att avhandla själva resandet. Någon som uppenbarligen inte åkt buss i Indien har en gång i tiden hävdat att det inte är målet utan resan som är det viktiga. Jojo. Vägen mellan Arni och Trichy är knappt att beteckna som väg kanske snarare början till ett vägbygge. Knappt någon asfalt och smått gigantiska hål överallt (när en väg är dålig i Indien, då är den DÅLIG). Om man inte gjort den här resan kan man omöjligt första hur det skramlar och hoppar, ett smärre under att bussarna och framförallt busschaufförerna orkar med. Nöjet kostar 100 rupees, enkel resa. Priset är det bästa med alltihop.
Betydligt billigare var det att uppsöka toalettinrättningen på Trichcys "nya" busstation, men minst tre gånger så roligt. Med stolta kliv gick jag fram till den gamle mannen som skötte kassan och slängde fram en tiorupeessedel. Mannen började riva i växelkassan, men sedär tog det stopp och han gav mig blicken "jag-äter-pengar, -mata mig". Förvanad började jag klia mig i huvudet och riva efter småmynt i fickan samtidigt som jag insåg att detta skulle bli det dyraste toalettbesöket i indisk historia. Fram kommer iallafall ett femrupeesmynt men detta inspirerarde bara mannen till att himla med ögonen och med smatt irriterad ton utbrista: "Urin or latrin?" Med skrattet i halsen svarade jag ärligt och artigt "Urin, please" (notera hur passande det är med "please" i den meningen) och poletten trillade nu ner hos toalettförmannen. Tillbaka kom nio rupees och ett kvitto, utmärkt i händelse av representation!
Så här i efterhand är jag mest nyfiken på vad alternativ två kostar, det vore ju sannerligen fiffigt om det gick på två rupees. Iallafall skulle det garanterat ge uttrycket "number two" ett helt nytt användningsområde.
Nog skitsnack...
---
Att glida in i Trichy vid fyratiden på morgonen var en riktigt schysst upplevelse, som att komma till en ny och lite större värld. Vi bodde hos Suddens kusin och hans familj. De bor i ett litet men extremt mysigt hus i Trichys utkanter nära en stor indusri som tillverkar stora saker av järn (lite oklart vad dessa anvands till). Familjen var i alla fall en av de stora behållningarna med resan, den andra stora behållningen var Suddens vänner. Att hävda att jag träffade 75 nya personer under resan är ingen överdrift, förutom alla Suddens vänner, blev vi på indiskt vis inbjudna till alla grannar. Den tredje behållningen vara att duscha bland bananträd varje morgon och kväll. Den fjärde behållningen var all god mat jag bjöds på, en riktigt skön semester från idlisarna jag älskar sa högt. Många behållningar blev det alltså.
Naturligtvis utnyttjade vi resan till en stor mängd kulturella aktiviteter, är faktiskt förvånad själv över hur intresserad jag var av att åka runt och "turista" lite på riktigt. Vi besökte bland annat det som kallas Rock Fort och ligger mitt inne i Trichy. Ett ganska coolt fort som ligger på den enda höjden i hela staden, utsiken var grym men så krävdes också kameratillstånd stort som en flygbiljett. Dag nummer två åkte vi till ett mycket stort tempel i Tangjur, utanför Trichy. Normalt sett blir jag inte speciellt upphetsad av en stenhög med lite figurer i. Detta tempel var dock ett undantag, det var helt enkelt extremt imponerande.
Utöver detta hann vi med besök pa två collage, titta på indiens första dammbygge och naturligtvis också besöka Suddens hemby. Där träffade vi hans mamma och de "riktiga" syskonen. Lunchen vi fick var inte annat än underbar, minst lika underbar var Suddens mamma.
På kvällarna hängde vi mest med Suddens plastfamilj, spelade volleyboll och besökte alla familjer i grannskapet. Summa sumarum blev det tre maxade dagar.
---
Nu är det tillbaka till Arnivardagen igen. Eller vardag och vardag, de sista två veckorna i Arni kommer att vara fyllda med en mängd aktiviteter och väldigt få "vanliga" jobbdagar. Som grädde på moset har WEL bestämt att vi ska fira kvinnodagen den 20 mars. Med andra ord kommer tiden utan tvekan att flyga förbi nu.
Det känns på ett satt skönt att snart åka tillbaka till Sverige igen men samtidigt vemodigt att lämna Arni. Trots att det är mycket jag ogillar med hålan har man ju hunnit bygga upp någon form av tillvaro här med många nya vänner. Man skulle nog kunna kalla det min hatkärlek till Arni.
=)
Dubbelsidigt
Som läsare av bloggen knappast kunnat undgå och istället upplevt med all önskvärd tydlighet så befinner sig handledare Mia på utflykt, lämpligt nog på Keralas strander. Vi i gruppen önskar Mia välkommen tillbaka till Arni, "Möjligheternas stad, där dimman (dammet) bara lättar under regnperioden".
Som en kontrast till: "Min mamma är en skata" kan jag konstatera att veckan också bjudit på flera positiva nyheter.
I. Sudden har äntligen fått sitt pass. Det firade Sudden, hela värdfamiljen och jag med ett generöst paket badusha. Det är antagligen lätt att gissa vem som kom med det initiativet.
II. Rektorn på CSI, fortsätter att bjuda på kaffe och kakor och har med stor entusiasm välkomnat det demokratiprojekt vi vill genomföra på skolan. Science Satish är också han en hängiven supporter. Det uppväger klart surtanterna som uppträder mycket förvirrande gentemot oss.
III. Gruppens medlemmar har fått ett certifikat från chefsdomaren i Arnis subcourt som deklararerar att vi har städat utanför domstolen (ett arbete på gränsen till slavarbete). Har fortfarande svårt att hålla mig for skratt när jag tittar pa certifikatet som kommer att bli nyckeln till jobben inom rättsväsendet. Domaren var emellertid en trevlig prick och genom mitt icke väl dolda fjäsk råkade jag nämna att jag nog funderar på juridik till hösten. Snacka om isbrytare!
IV. Veckans educational day var grymt intressant, vi besökte Worth Trust i Vellore. Där kombinerar man industri med bara handicappade som anställda med skolverksamhet för handicappade barn. Det fina med modellen är att vinsterna från industrin används i skolan vilket gör den kostnadsfri. Lite extra stolt blir man självklart över att svenska Röda Korset än gång i tiden startade anläggningen.
V: Firandet av Karin J:s födelsedag blev en succe med fruktsallad och smält glass.
Låt oss i denna orgie av positivism (finns det ordet?) också fylla på med lite framtida glädjeämnen:
VI. På torsdag infaller den internationella kvinnodagen och det ska naturligtvis firas med buller och bång. Nu verkar det som det är indiskt datum på denna högtidsdag, vilket innebär att firandet mycket väl kan gå av stapeln på torsdag, eller fredag men också lika gärna om en vecka. Jag har iaf. laddat upp med en sprillans ny dhoti och handledare John har börjat fila på lite tamilska "awareness songs".
VII. Om allt går som det ska (det gör sällan exakt det i Indien) så åker vi till Pondicherry på fredag och stannar ända till söndag eftermiddag. Staden är en gammal fransk enklav och lär fortfarande vara starkt franskinfluerad, således är staden av historiskt samt kulturellt intresse. Men ärligt talat är jag för tillfället mer intresserad av att "studera" det marina livet på standen som lär finnas i närheten av staden. Ärligt talat så vill jag bada.
Men så har myntet förstås en baksida. Jag känner mer och mer hur man börjar bli avtrubbad känslomässigt av allt lidande runt omkring, utanför gruppens skyddande sfär. Det är svältande människor i alla åldrar samt sjuka barn och vuxna som inte får någon eller dålig vård. Om man pratar med barnen i skolan är det en förfärande hög andel som redan förlorat ena föräldern. Det är ett hårt liv i Arni men trots detta är det svårt att hitta någon som sitter och tycker synd om sig sjalv utan att försöka göra någonting åt det. Kämparglöden finns där och som väntat framträder den tydligast hos barnen. De vill inte annat än att möta den hårda världen och utmana den, något de kan vara stolta över.
---
=)
Professional cryers
1. Den indiska nationalsporten ar cricket, men den riktiga folksporten är "påtittning vid annas arbete". På vägen till Arnis media highway imorse tog jag en saftig omväg p g a strömavbrott. Här och var står då dessa klungor av manniskor. Några (15 stycken) tittar på någon som byter däck. En annan klunga spanar in kaffeförsäljarens flinka fingrar och den tredje klungan tittar på en kossa som inte gör annat än stirrar tillbaka. Jag tillåter mig här att bli en smula nostalgisk eftersom det var precis likadant under eran "dustbins". Minst fem personer tittar på i varje arbetesmoment (även förbipasserande). Missförsta mig inte "påtittning vi annans arbete" är en fin sport eftersom den är social, kulturellt intressant och dessutom brukar åskadarna bidra med uppskattad skugga.
2. Sedan har vi det fenomen som fått ge namn åt hela veckans Odysse, jag talar om professional cryers. En professional cryer anlitas när en familjemedlem avlidit för att göra just vad namnet antyder: gråta, professionellt. Att en sådan yrkesgrupp ens exsisterar visar hur kontrollerade känslorna förväntas vara här. Samtidigt tror jag det förklarar en del för oss svenskar mitt i en kulturell utflykt.
För mitt i är vi verkligen, i helgen och i början på denna vecka hade vi midcamp. Denna mycket "hypade" tillställning gick av stapeln i en bergsby, med ett namn som började på J. Starten blev väldigt okul, kände mig trött och krokig som en utbränd tändsticka. Som tur var hade vi med oss den bästa kocken i Tamil Nadu (av mig utnämnd) som svängde ihop lite Raw Banana och jag kom tackvare denna snart ur min koma. Så här i efterhand blev midcamp extremt lyckat. Vi utvärderade allt som kan utvärderas, förbättrade gruppkänslan, lekte med eld och kom hem med leenden på lapparna till värdfamiljer som saknat oss så mycket. Och vi dem. Det var rätt kyligt mot vad man har blivit van vid uppe på höjden. Detta hindrade dock inte modiga gruppmedlemmar från att sova ute pa terassen. Kändes väldigt smygpoetiskt att ligga och spana in stjärnorna samt berätta spökhistorier av medioker kvalite.
Pa tisdagskvällen åkte vi tillbaka till fukten och värmen igen. Efter en stadig idlifrukost på onsdagen var jag mer än redo att möta min nya arbetsplacering på CSI Sebastian Hunter High School. Skolan är en av de fräschaste i Arni och har ett helt nytt skolhus, dessutom har de flesta av barnen bänkar att sitta i. Skolan kan också skryta med en väldigt trevlig rektor. Tillbringade 1,5 timme i samtal med honom första dagen. Vi pratade politik, Sverige, rättssystem, arrangerade äktenskap m.m. Tre koppar kaffe och mycket kakor blev det också.
Torsdagen blev betydligt hårdare med undervisning under fem lektioner som jag hade ca 15 sekunder att förbereda. Det gick trots allt ganska bra och nu har jag hela helgen pa mig att fylla på med inspiration. Science Satish (lärare på skolan) fyllde år och bjöd på mycket godsaker. Fyllde år gör också Karin G idag, så igår firade vi traditionsenligt på WEL med lyxtårta och socialt samkväm. Ikväll firar gruppen igen med att baka chockladbollar.
Vi har just nu finbesök från Sverige, Lars är här och hälsar på. Vi är måste jag säga väldigt nöjda med hans besök. Med sig tog Lars lite Gott och Blandat, ett knippe tidningar och chockladpudding. Dessutom som en bonus tog han med sig sin karaktär, vilket kanske var det bästa ändå.
Snart åker Mia, Lars, John, Anita (?) iävg på facilitators midcamp och gruppen får hålla ställningarna i Arni. Vi kommer sakna dem och de oss.
=)
Den burdusa badushan och de andra äventyren
Sedan vi träffades virtuellt förra gången har jag varit sjuk igen. Denna gång var tillståndet ett sådant som normalt förknippas med utflykter i terrängen som denna (for att uttrycka det finkänsligt). Det är ju aldrig speciellt nöjsamt att vara sjuk men det blev i sig en form av kulturell upplevelse. För detta har jag min grymt omtänksamma värdmor att tacka, Esther gick nämligen igenom hela spektrumet av indiska huskurer mot magsjuka. Limejuice som vätskeersättning, risdryck som smakar fuktig och varm ylletröja, samt klassikern stekt bananplanta.
Det sägs ju att ett bra sätt att spana in en ny kultur är att besöka den lokala marknaden. Därför var det med illa dold förtjusning jag gick upp svintidigt härom morgonen i syfte att följa med värdmor till Arnis dito. Besöket blev verkligen över all förväntan och försäljarna tycktes uppskatta sin nya långväga kund. Fick några bra bilder och många koppar kaffe innan det bar av hem for lite frukost (obs! ej idlis, efter ett 10-dagars maraton). Denna typ av vardagsöverraskningar har en stor del i det som gör Indien så speciellt. Det händer alltid något, även i en liten stad som Arni.
Dagarna på cementguteriet tillsammans med "the man" herr Kumar borjar nu gå mot sitt slut, faktum är att jag har min sista dag där idag. Kumars fru var väldigt angelägen om en fotoshoot med mig och Karin innan vi gav oss av. Det blev till slut en ganska komisk tillställning eftersom bilderna kretsade mer kring familjens TV-apparat och kylskåp än något annat.
Och i samma stund som jag satte dit den punkten ringde John och gav gruppen ledigt idag, därmed har jag redan gjort min sista dag på cementgjuteriet.
Förhoppningsvis blir sorgen inte långvarig eftersom handledarna har nya viktiga uppdrag for oss. Tillsammans med Sudden, Karin och Sunil ska jag lattja pa CSI High School i fortsättningen. Känner redan nu på mig att det kommer bli bra.
Lite resande har det också blivit den senaste veckan. Framförallt for Sudden som var tvungen att åka till Trichy för att knöla med sitt pass. Det här med pass är verkligen en jättegrej i Indien och dessutom verkar passystemet vara ännu mer korrupt än övriga samhället. "There are many hidden costs." Tillsammans med Sudden var jag i Vellore för att reka inför vår educational day som vi igår höll i fortet där. Det hela gick relativt smartfritt och Mia handledare sitter har bredvid och lägger upp bilder.
Även denna educational day lyckades jag slänga ner en och annan badusha. Det är denna söta smakexplosion av knaprigt socker, deg och en nypa citronarom som Mia har på bloggen tidigare beskrivit med orden: "en söt liten kaka". Ack och ve så platt. Med mätta magar gjorde vi en utflykt till en "västerlandsk" supermarket i Vellore. Utan att göra alltför mycket varumärkesreklam sa kan man väl konstatera att det var ungefär som hemma. Jag fick bl a tag på en liten, svettig, dyr men underbar bit ren mjölkchocklad.
Imorgon bär det av till det "hypade" midcampet uppe i bergen ungefär tre timmar från Arni. Där hade vi bl a bespetsat oss på ett kallt bad i vattenfall men som redan framgått är detta vattenfall nu bara ett fall, utan vatten. Tror att midcamp kommer bli ganska trevligt ändå och gruppen behöver det.
Later dårå!
=)
Att öppna en banan från andra änden
Kukeliku...klockan är sju och har kommer veckans rapport från Arni. Som brukligt är när kronologi eftersträvas så börjar vi (ungefär) där vi slutade förra gången.
Här i Arni börjar termostaten på allvar skruvas upp och vissa av dagarna är rejält varma. Arbetet på dustbinfabriken flyter på med förnyad intensitet sedan vi introducerat den svenska "fikan", funkar över förväntan och förlänger arbetsdagen med minst en halvtimma. Herr Kumar som håller i plånboken på cementgjuteriet bjuder frikostigt på kokosnötter och annat godis. Förutom en skön stund i skuggan innebär jobbet en hel del arbete och jag kan stolt proklamera att vi ligger före tidplanen.
Som några av er säkert redan läst och sett på den gruppgemensamma blog(g)en så mötte jag den lokala barberaren häromdagen. Förutom hovfotograf, tillika handledare Mia, så hade jag sällskap av Sudden Sudhakar och Stefan. En imponerande åskådarskara samlades också. Känslan att vänta på min tur var ungefär i stil med att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Nu visade det sig att oron var obefogad och med tanke på vilka "verktyg" frisören förfogade över så är resultatet inget annat än grymt imponerande. 20 rupees kostade kalaset, vilket motsvarar lite drygt 3 kr.
Efter klippningen var det som om energin gick ur mig för cirka 4 timmar. Ingen aning om varför förutom att jag var trött, hungrig och frusterad över att alla enkla saker tar så lang tid ibland. Jag gick ut och köpte lite torsdagsgodis och situationen var snart under kontroll.
I fredags inföll veckans educational day, det var Karin G och Sunnil som höll i den. Vi åkte runt och tittade på alla steg i tillverkningen av sidensaris. Nu har jag aldrig varit speciellt intresserad av varken siden eller saris men det här var riktigt spannande och intressant. Efteråt höll Mia i en kramskola. Jag är inte så väldigt kramig men i Indien har jag nog mött mina överman och kvinnor. Efter en lång och utmattande dag varvade vi ned med lite "parata" på Hotel Super 5 Star (mer gratisreklam) och provianterade inför lördagens stora händelse. Resan till Chennai och skeppet Götheborg.
Utflykten till Chennai låg gruppen varmt om hjärtat och kanske var det extra hett för svenskarna p g a Götheborg. Och visst blev det hett alltid, i fyra timmar stod vi i kö för att komma ombord. Man kan väl säga att det indiska intresset var gravt underskattat. Tack vare snälla besättningsmedlemmar ombord och i egenskap av våra ädla syften kom vi alla fall ombord tillslut. Skeppet är verkligen fantastiskt och det var grymt att träffa besättningen på detta sätt. Förutom skepparhistorier hann vi på resan med det obligatoriska templet och Asiens största strand (och världens andra?), Marina Beach mitt i Chennai.
Efter, nära nog, 24-timmars utflykten till Chennai blev söndagen en enda lång, nyktert framkallad, baksmälla. Söndagar är sällan förknippade med överväldigande tempo. Sudden och jag hann i alla fall med vila, städning (till värdfars illa dolda förtjusning) och tvättning.
Och sedan blev det en ny vecka igen...
---
Jag åkte ju i väg på det här utbytet for att få nya perspektiv på saker och ting. I det avseendet är utbytet redan en framgång. För nya perspektiv har det minsann blivit. For mig är historien "Att öppna en banan från andra änden" en väldigt bra allegori för dessa nya perspektiv.
Jag har alltid öppnat bananen i "skaftänden", men inte i Indien har öppnas bananen i anti-skaftänden.
Vad säger det då oss (mig)? Jo, det säger förstås en del om olikheterna i hur vi uppfostrats, tänker och tycker. Men framförallt får jag ju fråga mig själv varför jag alltid öppnat bananen i samma ände. Det är faktiskt en motiverad fråga som demonsterar hur lätt det är att vila och fastna i samma tankemönster (tankemonster). Nu utmanar jag mina åsikter och till min glädje ser jag saker som gör de och mig starkare.
---
Till er alla!
=)
Ur min resedagbok som finns här.
Brollopsgruppbild
Har ar vi hela gruppen efter brollopsceremonin pa WEL. Den enda som syns lite
daligt ar Sudhakar bakom Karin J.
/Jakob
Kvalitetsunderhallning
...återigen uppvisar deltagare Jakob höjden av slöhet och snor sitt inälgg direkt ur sin resedagbok...
Med detta övergår vi till en överblick över den senaste veckans höjdpunkter och "lågpunkter". Som nämndes i förra inlägget var hela gruppen bjuden på bröllop i onsdags. Det var, som allt annat, helt annourlunda än Sverige och uppfyllde väl "hysterikakvoten". Svenskarna och indierna bjöd på lite kvalitetsunderhållning, (till massornas förtjusning).
Den värsta smekmånaden gentemot parkamrat och familj verkar vara över nu. Detta är for det mesta skönt även om min värdfar har en tendens att lämna lite obetanksamma kommentarer ibland (något vi har gemensamt). Nu accepteras lyckligtvis ändå alternativa synsätt. Värdmor ar hur mysig som helst.
I fredags den 26/1 inföll Indiens nationaldag (Republic Day). Vi firade den på MD School har i Arni (där Anna och Nirupa jobbar). Som tack for var närvaro (dvs. för ingenting) bjöds vi på te, kakor och godis samt mottog en gåva som bäst beskrivs som en handduk. Senare samma dag höll John föreläsning om dalitfrågan innan hela gruppen drog till Vellore. Det tar ca 1,5 timmar att åka buss dit men det var väl värt resan. I Vellore tittade vi på tempel, drack kaffe och mötte pressen. Igen. På kvällen blev det tivoli, värsta kicken. Hem kom vi sent och personligen skaffade jag mig en riktigt praktfull förkylning som hänger kvar lite lätt än.
Med ett tjog Alvedon i magen gick hela gruppen på tamilbio följande kväll. Bion var skitstor i förhallande till allt annat här i Arni och får Palladium i Göteborg att verka som en studentlya i jämförelse. Nu var bion inredd med devisen "akustik, nej tack" i minne. Detta innebar högt och skränigt ljud. Efter halva fegade jag och Frida (också krasslig) ur och tog en kaffe istället. Stället vi fikade på var i typisk Arniklass. Dvs. notan skrivs direkt på bordet, i dammet och i (förhoppningsvis) kaksmulorna.
Efter lördagens bio var det tidig uppstigning igen på lördag och en ny omgång Alvedon. Bussen tog oss återigen till Vellore där vi skulle vara med på invigningsfest for min värdsysters nya hus. Det var en ganska seriös historia med präster och allt. Till lunch serverades briani och mer viktigt, glass. En riktig vinstlott drog Stefan, Sanna, Karin J och jag som stannde kvar i Vellore på eftermiddagen för att träffa några vänner till Karin J. Tillsammans flanerade vi i Vellore och hängde i parken (lyx). Bussresan hem var rätt kul. Stefan och jag satt på motorn framme hos den muntra busschauffören. Med välgrillade bakdelar beskadade vi hur konduktören mitt i resan utförde puja framför bussen. Puja är en religiös historia som involverar lika delar kokosnötter, eld och akrobatik.
Andra framsteg som mest glädjer gruppen är att Stefan och jag nu hittat "Hotell Super 5 Star" och dessutom gett oss på att äta deras mat och den var god. Ytterligare glädje hoppas jag framkalla idag då jag med risk for eget hår ska till frisören.
Men låt oss avsluta harmoniskt med ett stycke yoga. Det är nämligen så att gruppen två ganger i veckan undervisas i yoga. Alla där hemma torde vara medvetna om att jag normalt uppvisar en smidighet som en stelopererad igelkott men här i Indien har något hänt. Plötsligt uppvisar mina leder formåga att just vara leder. Det måste vara något i luften eller så är det avsaknaden av avslappningsmusik. Tut, mu, dunk, tut och brööööl har ersatt den. Perfekt!
!
Hej(a) Sverige
Jag bor nu tillsammans med min parkamrat Sudhakar i värdfamilj. Tilldelandet av värdfamilj skedde under en cermoni som råkade sammanfalla med min födelsedag. Detta tog hela gruppen och WEL fasta på, minst sagt. Mitt födelsedagsfirande gick av stapalen inför halva Arni. Nåja, alla värdfamiljer och en hel del andra. Det innehöll tårta, presenter, sång etc. Dessutom höll vi en "cultural show", den innehöll flera överraskningar, bl a fick jag översätta nationalsången lite snabbt inför publiken. Vackert. Dagen avslutades med att vi "scorade" vår första inbjudan till bröllop, så det blir morgondagens aktivitet.
Livet i värdfamiljen är minst sagt behagligt. Naturligtvis är den materiella standarden helt annourlunda men det ar ju att förvänta. Till saken hör att jag bor i ett relativt fint hus. Mina värdföraldrar är två pensionerade lärare som dock fortfarande driver en egen skola. Varje dag börjar senast kl. 7, även om mitt jobb inte startar förrän kl. 10. Nu kompenseras detta av att min värdbror alltid kommer upp med kaffe på sängen, antingen tamilstyle (sött, sött, sött) eller swedishstyle (svart). De andra i gruppen verkar också ha haft tur med sina värdfamiljer, jag vet, eftersom vi besökt alla. Det tog en hel dag och resulterade i 3 koppar chai, 2 koppar kaffe, 2 glas fruktjuice samt massor kakor, godis och desserter. Dessutom hann vi med att äta "lyxlunch" for 35 rupees, ca 6 kr.
Arni har haft mycket internationella besök, först kom ett gäng från Sydkorea och Finland. De åkte runt på värsta B-utbytet i 2 veckor och åt fortfarande inte med fingrarna. Kasst. Positivt med deras besök var att tidningen var på plats. För fjärde gången. =) Dagen efter kom Peter från USA på besök hem till mig. Han åt lunch tillsammans med oss och fick utstå min värd-mammas "generösa" portioner som alltid blir större än man tänkt sig. Peter lyckades, nästan.
Rockstjärnefeelingen här i Arni håller i sig, när jag häromdagen skulle köpa tvål och tvättmedel engagerade sig hela affären i vad som låg i min korg. När jag senare pa kvällen tvättade mina kläder kom traktens barn för att beskåda showen, "Västerlänning tvättar kläder". Entren var gratis!
Vi har också hunnit med en utflykt, till ett tempel förstås. Templet var som de flesta tempel imponerande men utsikten var helt fantastiskt. Det ar platt i Arni men ganska bergigt runt om. Mest exotisk var nog bussresan till templet. Buss i Indien innebär alltid för mycket folk på för lite plats. Helt galet.
När jag inte leker så jobbar jag, min arbetsplacering heter "Dustbins". Det är ungefar lika oglamoröst som det låter men betydligt roligare. Vår uppgift är att minska sjukdomsspridningen genom att få folk att slänga skräp i soptunnor istället för som nu direkt på gatan. Nu finns det inga soptunnor så dessa tillverkar vi på ett betonggjuteri och sedan gäller det att strategiskt placera ut dem och tala om för Arni var de finns. Ett stort plus med jobbet är att jag får röra mig mycket och vara ute hela dagarna.
Trots att jag sover på ett stenhårt betonggolv bland myror och insekter. Trots att allt känns väldigt omständigt och bökigt ibland. Trots att jag saknar er därhemma. Så spelar det ingen roll, det som räknas är upplevelsen. Och den är bra, riktigt bra.
(I hope to publish a post in English as soon as possible with the help of my partner Sudhakar. Thank you for your patience!)
=)
Jakob
Namn: Jakob
Kommer från/comes from: Linköping in eastern Sweden
Ålder: 20 år/years
(He has his birthday during the India-staying)
Jakob likes all kind off sports!
When he cooks it can be something he can´t pronounce and don´t know what it tastes like.
Jakob gillar sport! När han lagar mat kan det bli något han varken kan uttala eller säga vad det smakar.