Den lever! Det lever!
...och det går faktiskt att somna med ett leende på läpparna
Man lär sig nya ting varje dag sägs det och det låter rimligt i mina öron. Sedan jag kom till Tidholm har jag hamnat på en herrgård, i en fantastisk värdfamilj och fått en tillvaro många bara har att drömma om. Trots detta har jag vaknat med en oidentifierbar känsla i magtrakten varje morgon. Känt frågor om trivsel bubbla upp inom mig och samtidigt känt mig förbannat otacksam.
Karin G uttryckte det träffsäkert häromdagen med orden ?det blev nog lite av svensk kulturchock att komma till Sverige?. Precis så kändes det. En dryg vecka senare har det sjunkit undan, isoleringen visade sig vara delvis inbillad och rytmen i lantlivet förvånansvärt behaglig. Därmed inte sagt att jag är nyfrälst. Nej, kärleken till stadens asfalt och avgaser är stark och okränkbar. Istället innebär det att jag inte längre behöver gå runt och känna mig otacksam. Det innebär att jag är tacksam över att få vara här och göra detta. Att njuta av veckorna tillsammans med Sudden, värdfamiljen och alla våra gemensamma vänner.
Sedan jag virtuellt skakade hand med er framför andra datorskärmar har Sudden och myself haft goda chanser att orientera oss i bygden. Vi har käkat bjudlunch och bjudtårta signerad Tidaholms kommun, förstått att Else-Marie är den som fixar det mesta samt träffat kändisar på tu man hand. Dessutom har jag inlett ett litet eget sidoprojekt och börjat skriva en fotobok. Detta att skriva en fotobok låter sannolikt som en motsägelse i sig, därför har jag helgarderat och döpt hela härligheten till Contrasts. Med lite layoutande i sommar så har jag förhoppningsvis något att visa upp till hösten. Eller så blir det ingenting alls. Just där är jag nu.
Förutom detta lilla sidospår har vi också stambanan att vårda, där händer just nu mycket spännande med diverse projekt. För att fortsätta den dåliga liknelsen kan man väl uttrycka det som att tågen börjar få fart. Risken finns att vi kommer att lära oss nya saker varje dag. Lika bra då att vi lär oss med kvalité. Och fort.
=)
Man lär sig nya ting varje dag sägs det och det låter rimligt i mina öron. Sedan jag kom till Tidholm har jag hamnat på en herrgård, i en fantastisk värdfamilj och fått en tillvaro många bara har att drömma om. Trots detta har jag vaknat med en oidentifierbar känsla i magtrakten varje morgon. Känt frågor om trivsel bubbla upp inom mig och samtidigt känt mig förbannat otacksam.
Karin G uttryckte det träffsäkert häromdagen med orden ?det blev nog lite av svensk kulturchock att komma till Sverige?. Precis så kändes det. En dryg vecka senare har det sjunkit undan, isoleringen visade sig vara delvis inbillad och rytmen i lantlivet förvånansvärt behaglig. Därmed inte sagt att jag är nyfrälst. Nej, kärleken till stadens asfalt och avgaser är stark och okränkbar. Istället innebär det att jag inte längre behöver gå runt och känna mig otacksam. Det innebär att jag är tacksam över att få vara här och göra detta. Att njuta av veckorna tillsammans med Sudden, värdfamiljen och alla våra gemensamma vänner.
Sedan jag virtuellt skakade hand med er framför andra datorskärmar har Sudden och myself haft goda chanser att orientera oss i bygden. Vi har käkat bjudlunch och bjudtårta signerad Tidaholms kommun, förstått att Else-Marie är den som fixar det mesta samt träffat kändisar på tu man hand. Dessutom har jag inlett ett litet eget sidoprojekt och börjat skriva en fotobok. Detta att skriva en fotobok låter sannolikt som en motsägelse i sig, därför har jag helgarderat och döpt hela härligheten till Contrasts. Med lite layoutande i sommar så har jag förhoppningsvis något att visa upp till hösten. Eller så blir det ingenting alls. Just där är jag nu.
Förutom detta lilla sidospår har vi också stambanan att vårda, där händer just nu mycket spännande med diverse projekt. För att fortsätta den dåliga liknelsen kan man väl uttrycka det som att tågen börjar få fart. Risken finns att vi kommer att lära oss nya saker varje dag. Lika bra då att vi lär oss med kvalité. Och fort.
=)
Kommentarer
Trackback