Professional cryers
Veckans inlägg avhandlar ett brett sepektrum av separationsångest, lägerliv, utbildning och chockladbollar. Men som brukligt är inleder vi med lite kulturell fakta. Framförallt två iakttagelser har gjort intryck på mig den senaste tiden.
1. Den indiska nationalsporten ar cricket, men den riktiga folksporten är "påtittning vid annas arbete". På vägen till Arnis media highway imorse tog jag en saftig omväg p g a strömavbrott. Här och var står då dessa klungor av manniskor. Några (15 stycken) tittar på någon som byter däck. En annan klunga spanar in kaffeförsäljarens flinka fingrar och den tredje klungan tittar på en kossa som inte gör annat än stirrar tillbaka. Jag tillåter mig här att bli en smula nostalgisk eftersom det var precis likadant under eran "dustbins". Minst fem personer tittar på i varje arbetesmoment (även förbipasserande). Missförsta mig inte "påtittning vi annans arbete" är en fin sport eftersom den är social, kulturellt intressant och dessutom brukar åskadarna bidra med uppskattad skugga.
2. Sedan har vi det fenomen som fått ge namn åt hela veckans Odysse, jag talar om professional cryers. En professional cryer anlitas när en familjemedlem avlidit för att göra just vad namnet antyder: gråta, professionellt. Att en sådan yrkesgrupp ens exsisterar visar hur kontrollerade känslorna förväntas vara här. Samtidigt tror jag det förklarar en del för oss svenskar mitt i en kulturell utflykt.
För mitt i är vi verkligen, i helgen och i början på denna vecka hade vi midcamp. Denna mycket "hypade" tillställning gick av stapeln i en bergsby, med ett namn som började på J. Starten blev väldigt okul, kände mig trött och krokig som en utbränd tändsticka. Som tur var hade vi med oss den bästa kocken i Tamil Nadu (av mig utnämnd) som svängde ihop lite Raw Banana och jag kom tackvare denna snart ur min koma. Så här i efterhand blev midcamp extremt lyckat. Vi utvärderade allt som kan utvärderas, förbättrade gruppkänslan, lekte med eld och kom hem med leenden på lapparna till värdfamiljer som saknat oss så mycket. Och vi dem. Det var rätt kyligt mot vad man har blivit van vid uppe på höjden. Detta hindrade dock inte modiga gruppmedlemmar från att sova ute pa terassen. Kändes väldigt smygpoetiskt att ligga och spana in stjärnorna samt berätta spökhistorier av medioker kvalite.
Pa tisdagskvällen åkte vi tillbaka till fukten och värmen igen. Efter en stadig idlifrukost på onsdagen var jag mer än redo att möta min nya arbetsplacering på CSI Sebastian Hunter High School. Skolan är en av de fräschaste i Arni och har ett helt nytt skolhus, dessutom har de flesta av barnen bänkar att sitta i. Skolan kan också skryta med en väldigt trevlig rektor. Tillbringade 1,5 timme i samtal med honom första dagen. Vi pratade politik, Sverige, rättssystem, arrangerade äktenskap m.m. Tre koppar kaffe och mycket kakor blev det också.
Torsdagen blev betydligt hårdare med undervisning under fem lektioner som jag hade ca 15 sekunder att förbereda. Det gick trots allt ganska bra och nu har jag hela helgen pa mig att fylla på med inspiration. Science Satish (lärare på skolan) fyllde år och bjöd på mycket godsaker. Fyllde år gör också Karin G idag, så igår firade vi traditionsenligt på WEL med lyxtårta och socialt samkväm. Ikväll firar gruppen igen med att baka chockladbollar.
Vi har just nu finbesök från Sverige, Lars är här och hälsar på. Vi är måste jag säga väldigt nöjda med hans besök. Med sig tog Lars lite Gott och Blandat, ett knippe tidningar och chockladpudding. Dessutom som en bonus tog han med sig sin karaktär, vilket kanske var det bästa ändå.
Snart åker Mia, Lars, John, Anita (?) iävg på facilitators midcamp och gruppen får hålla ställningarna i Arni. Vi kommer sakna dem och de oss.
=)
1. Den indiska nationalsporten ar cricket, men den riktiga folksporten är "påtittning vid annas arbete". På vägen till Arnis media highway imorse tog jag en saftig omväg p g a strömavbrott. Här och var står då dessa klungor av manniskor. Några (15 stycken) tittar på någon som byter däck. En annan klunga spanar in kaffeförsäljarens flinka fingrar och den tredje klungan tittar på en kossa som inte gör annat än stirrar tillbaka. Jag tillåter mig här att bli en smula nostalgisk eftersom det var precis likadant under eran "dustbins". Minst fem personer tittar på i varje arbetesmoment (även förbipasserande). Missförsta mig inte "påtittning vi annans arbete" är en fin sport eftersom den är social, kulturellt intressant och dessutom brukar åskadarna bidra med uppskattad skugga.
2. Sedan har vi det fenomen som fått ge namn åt hela veckans Odysse, jag talar om professional cryers. En professional cryer anlitas när en familjemedlem avlidit för att göra just vad namnet antyder: gråta, professionellt. Att en sådan yrkesgrupp ens exsisterar visar hur kontrollerade känslorna förväntas vara här. Samtidigt tror jag det förklarar en del för oss svenskar mitt i en kulturell utflykt.
För mitt i är vi verkligen, i helgen och i början på denna vecka hade vi midcamp. Denna mycket "hypade" tillställning gick av stapeln i en bergsby, med ett namn som började på J. Starten blev väldigt okul, kände mig trött och krokig som en utbränd tändsticka. Som tur var hade vi med oss den bästa kocken i Tamil Nadu (av mig utnämnd) som svängde ihop lite Raw Banana och jag kom tackvare denna snart ur min koma. Så här i efterhand blev midcamp extremt lyckat. Vi utvärderade allt som kan utvärderas, förbättrade gruppkänslan, lekte med eld och kom hem med leenden på lapparna till värdfamiljer som saknat oss så mycket. Och vi dem. Det var rätt kyligt mot vad man har blivit van vid uppe på höjden. Detta hindrade dock inte modiga gruppmedlemmar från att sova ute pa terassen. Kändes väldigt smygpoetiskt att ligga och spana in stjärnorna samt berätta spökhistorier av medioker kvalite.
Pa tisdagskvällen åkte vi tillbaka till fukten och värmen igen. Efter en stadig idlifrukost på onsdagen var jag mer än redo att möta min nya arbetsplacering på CSI Sebastian Hunter High School. Skolan är en av de fräschaste i Arni och har ett helt nytt skolhus, dessutom har de flesta av barnen bänkar att sitta i. Skolan kan också skryta med en väldigt trevlig rektor. Tillbringade 1,5 timme i samtal med honom första dagen. Vi pratade politik, Sverige, rättssystem, arrangerade äktenskap m.m. Tre koppar kaffe och mycket kakor blev det också.
Torsdagen blev betydligt hårdare med undervisning under fem lektioner som jag hade ca 15 sekunder att förbereda. Det gick trots allt ganska bra och nu har jag hela helgen pa mig att fylla på med inspiration. Science Satish (lärare på skolan) fyllde år och bjöd på mycket godsaker. Fyllde år gör också Karin G idag, så igår firade vi traditionsenligt på WEL med lyxtårta och socialt samkväm. Ikväll firar gruppen igen med att baka chockladbollar.
Vi har just nu finbesök från Sverige, Lars är här och hälsar på. Vi är måste jag säga väldigt nöjda med hans besök. Med sig tog Lars lite Gott och Blandat, ett knippe tidningar och chockladpudding. Dessutom som en bonus tog han med sig sin karaktär, vilket kanske var det bästa ändå.
Snart åker Mia, Lars, John, Anita (?) iävg på facilitators midcamp och gruppen får hålla ställningarna i Arni. Vi kommer sakna dem och de oss.
=)
Kommentarer
Trackback