Att öppna en banan från andra änden
Indien vaknar tidigt och det är lätt att förstå varför. Morgonen ar minst lika stökig och bökig som resten av dagen men av någon anledning råder en udda form av morgontrött, dimmig, stillhet. Det är på morgonen det godaste kaffet, de trevligaste människorna och de största skraphögarna finns att upptäcka.
Kukeliku...klockan är sju och har kommer veckans rapport från Arni. Som brukligt är när kronologi eftersträvas så börjar vi (ungefär) där vi slutade förra gången.
Här i Arni börjar termostaten på allvar skruvas upp och vissa av dagarna är rejält varma. Arbetet på dustbinfabriken flyter på med förnyad intensitet sedan vi introducerat den svenska "fikan", funkar över förväntan och förlänger arbetsdagen med minst en halvtimma. Herr Kumar som håller i plånboken på cementgjuteriet bjuder frikostigt på kokosnötter och annat godis. Förutom en skön stund i skuggan innebär jobbet en hel del arbete och jag kan stolt proklamera att vi ligger före tidplanen.
Som några av er säkert redan läst och sett på den gruppgemensamma blog(g)en så mötte jag den lokala barberaren häromdagen. Förutom hovfotograf, tillika handledare Mia, så hade jag sällskap av Sudden Sudhakar och Stefan. En imponerande åskådarskara samlades också. Känslan att vänta på min tur var ungefär i stil med att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Nu visade det sig att oron var obefogad och med tanke på vilka "verktyg" frisören förfogade över så är resultatet inget annat än grymt imponerande. 20 rupees kostade kalaset, vilket motsvarar lite drygt 3 kr.
Efter klippningen var det som om energin gick ur mig för cirka 4 timmar. Ingen aning om varför förutom att jag var trött, hungrig och frusterad över att alla enkla saker tar så lang tid ibland. Jag gick ut och köpte lite torsdagsgodis och situationen var snart under kontroll.
I fredags inföll veckans educational day, det var Karin G och Sunnil som höll i den. Vi åkte runt och tittade på alla steg i tillverkningen av sidensaris. Nu har jag aldrig varit speciellt intresserad av varken siden eller saris men det här var riktigt spannande och intressant. Efteråt höll Mia i en kramskola. Jag är inte så väldigt kramig men i Indien har jag nog mött mina överman och kvinnor. Efter en lång och utmattande dag varvade vi ned med lite "parata" på Hotel Super 5 Star (mer gratisreklam) och provianterade inför lördagens stora händelse. Resan till Chennai och skeppet Götheborg.
Utflykten till Chennai låg gruppen varmt om hjärtat och kanske var det extra hett för svenskarna p g a Götheborg. Och visst blev det hett alltid, i fyra timmar stod vi i kö för att komma ombord. Man kan väl säga att det indiska intresset var gravt underskattat. Tack vare snälla besättningsmedlemmar ombord och i egenskap av våra ädla syften kom vi alla fall ombord tillslut. Skeppet är verkligen fantastiskt och det var grymt att träffa besättningen på detta sätt. Förutom skepparhistorier hann vi på resan med det obligatoriska templet och Asiens största strand (och världens andra?), Marina Beach mitt i Chennai.
Efter, nära nog, 24-timmars utflykten till Chennai blev söndagen en enda lång, nyktert framkallad, baksmälla. Söndagar är sällan förknippade med överväldigande tempo. Sudden och jag hann i alla fall med vila, städning (till värdfars illa dolda förtjusning) och tvättning.
Och sedan blev det en ny vecka igen...
---
Jag åkte ju i väg på det här utbytet for att få nya perspektiv på saker och ting. I det avseendet är utbytet redan en framgång. För nya perspektiv har det minsann blivit. For mig är historien "Att öppna en banan från andra änden" en väldigt bra allegori för dessa nya perspektiv.
Jag har alltid öppnat bananen i "skaftänden", men inte i Indien har öppnas bananen i anti-skaftänden.
Vad säger det då oss (mig)? Jo, det säger förstås en del om olikheterna i hur vi uppfostrats, tänker och tycker. Men framförallt får jag ju fråga mig själv varför jag alltid öppnat bananen i samma ände. Det är faktiskt en motiverad fråga som demonsterar hur lätt det är att vila och fastna i samma tankemönster (tankemonster). Nu utmanar jag mina åsikter och till min glädje ser jag saker som gör de och mig starkare.
---
Till er alla!
=)
Ur min resedagbok som finns här.
Kukeliku...klockan är sju och har kommer veckans rapport från Arni. Som brukligt är när kronologi eftersträvas så börjar vi (ungefär) där vi slutade förra gången.
Här i Arni börjar termostaten på allvar skruvas upp och vissa av dagarna är rejält varma. Arbetet på dustbinfabriken flyter på med förnyad intensitet sedan vi introducerat den svenska "fikan", funkar över förväntan och förlänger arbetsdagen med minst en halvtimma. Herr Kumar som håller i plånboken på cementgjuteriet bjuder frikostigt på kokosnötter och annat godis. Förutom en skön stund i skuggan innebär jobbet en hel del arbete och jag kan stolt proklamera att vi ligger före tidplanen.
Som några av er säkert redan läst och sett på den gruppgemensamma blog(g)en så mötte jag den lokala barberaren häromdagen. Förutom hovfotograf, tillika handledare Mia, så hade jag sällskap av Sudden Sudhakar och Stefan. En imponerande åskådarskara samlades också. Känslan att vänta på min tur var ungefär i stil med att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Nu visade det sig att oron var obefogad och med tanke på vilka "verktyg" frisören förfogade över så är resultatet inget annat än grymt imponerande. 20 rupees kostade kalaset, vilket motsvarar lite drygt 3 kr.
Efter klippningen var det som om energin gick ur mig för cirka 4 timmar. Ingen aning om varför förutom att jag var trött, hungrig och frusterad över att alla enkla saker tar så lang tid ibland. Jag gick ut och köpte lite torsdagsgodis och situationen var snart under kontroll.
I fredags inföll veckans educational day, det var Karin G och Sunnil som höll i den. Vi åkte runt och tittade på alla steg i tillverkningen av sidensaris. Nu har jag aldrig varit speciellt intresserad av varken siden eller saris men det här var riktigt spannande och intressant. Efteråt höll Mia i en kramskola. Jag är inte så väldigt kramig men i Indien har jag nog mött mina överman och kvinnor. Efter en lång och utmattande dag varvade vi ned med lite "parata" på Hotel Super 5 Star (mer gratisreklam) och provianterade inför lördagens stora händelse. Resan till Chennai och skeppet Götheborg.
Utflykten till Chennai låg gruppen varmt om hjärtat och kanske var det extra hett för svenskarna p g a Götheborg. Och visst blev det hett alltid, i fyra timmar stod vi i kö för att komma ombord. Man kan väl säga att det indiska intresset var gravt underskattat. Tack vare snälla besättningsmedlemmar ombord och i egenskap av våra ädla syften kom vi alla fall ombord tillslut. Skeppet är verkligen fantastiskt och det var grymt att träffa besättningen på detta sätt. Förutom skepparhistorier hann vi på resan med det obligatoriska templet och Asiens största strand (och världens andra?), Marina Beach mitt i Chennai.
Efter, nära nog, 24-timmars utflykten till Chennai blev söndagen en enda lång, nyktert framkallad, baksmälla. Söndagar är sällan förknippade med överväldigande tempo. Sudden och jag hann i alla fall med vila, städning (till värdfars illa dolda förtjusning) och tvättning.
Och sedan blev det en ny vecka igen...
---
Jag åkte ju i väg på det här utbytet for att få nya perspektiv på saker och ting. I det avseendet är utbytet redan en framgång. För nya perspektiv har det minsann blivit. For mig är historien "Att öppna en banan från andra änden" en väldigt bra allegori för dessa nya perspektiv.
Jag har alltid öppnat bananen i "skaftänden", men inte i Indien har öppnas bananen i anti-skaftänden.
Vad säger det då oss (mig)? Jo, det säger förstås en del om olikheterna i hur vi uppfostrats, tänker och tycker. Men framförallt får jag ju fråga mig själv varför jag alltid öppnat bananen i samma ände. Det är faktiskt en motiverad fråga som demonsterar hur lätt det är att vila och fastna i samma tankemönster (tankemonster). Nu utmanar jag mina åsikter och till min glädje ser jag saker som gör de och mig starkare.
---
Till er alla!
=)
Ur min resedagbok som finns här.
Kommentarer
Trackback