indien2007

Hur ska jag formulera mig och få ner det jag har lärt mig i ord?

När jag tänker ibland på vad jag har lärt mig kommer jag inte på någonting. Jag blir förundrad. Chockad. Jag känner ju hur jag förändras men ord kommer inte fram.

Kanske är det för att jag är i det. Jag befinner mig i utbytet. Samtidigt känns det som att det är slut. Min parkamrat och jag tär oss på varandra. Som ett äktenskap som går på en knaglig räls. Som att vad han än gör eller säger är det inte bra. Tankar som Hur kan du ha den tröja till den byxan? Varför tillåta sig själv att sova längre fast väckarklockan har ringt och signalerat att så inte är fallet? Varför reagerar han så när jag säger så här? Han brusar ju upp hela tiden. Han luktar. Hans fötter stinker. Var är det logiska tänkandet? Å andra sidan tänker jag. Jag har inte valt honom så då är det inte konstigt att jag inte är så förtjust i honom.

ELD är bra. Det visar ju på att man lär sig något om sig själv och andra. Att få ner det i ord. Ord som kan vara svåra att formulera och skapa själv. Jag tror att jag är så. Men är jag så för att jag ser mig själv som det eller vill vara så. Eller är jag faktisk på ett helt annat sätt. Vissa saker vet man ju om sig själv. Men egenskaper som visar hur man skulle reagera i situationer kan vara som balsam för sig själv (när man gissar och ser framför sig hur man är än när man får det bekräftat av andra) än vad verkligheten egentligen utvisar.

Kanske lär jag mig fortfarande i utbytet. Även om det i min tanke känns som slut så är det inte det i praktiken. Varför känns det som att det är slut i min tanke. Kanske det är så. Och kanske helt enkelt för att spänningen att vakna upp varje morgon var på en högre skala i Arni än i Tidaholm. Att är inrutat och tryggt i mönster var det någon som skrev...

... att även om vi lever under samma struktur i Tidaholm som i Arni så är det helt annorlunda. Det är klart att det är det tänker ni. Men det är verkligen det. Först när jag ser det så här. Så klart. Står det framför mina ögon vilka skillnader och kontraster världen och livet innefattar.

Människan är så lätt anpassbar. Plöstligt levde vi ett liv i Arni med en vardag. Plötsligt lever vi ett liv i Tidaholm med en vardag. Dock uppfattas nog dessa vardagar ur olika perspektiv beroende på om du är indier eller svensk. Och att en indier och en svensk tillsammans ses hur det uppfattas berikar möjligen bådas inställning till livet.

En liten sak vid packning till mittläger i Indien

- Amma har du någon påse?
- Ja
- Den är för liten.
- Vad ska du ha den till?
- Lägga kudden i den.
- Varför då?
- För jag har ingen annanstans att ha den i.
- Ta den under armen.

En röst från vardagsrummet (min värdbror)
- Ja, du är den första personen jag har hört som vill ha kudden i en påse. 

Kanske jag är nostalgisk. För så kan man säga här i Sverige mé. Kanske är jag trött. Kanske vill jag inte att den här bubblan ska nå sitt slut.

Vissa saker i livet som frukost kan vara guld värd  
Ta en titt på denna
En kopp kaffe
Chokladpannkaka
Fruktsallad med riven kokos
O Njut

När man lever tätt intill varandra uppstår något som kallas förståelse. En förståelse av att vi går igenom samma sak. Samma sak av att ha en parkamrat och alla de tillbehör som kommer gratis med det.

Vare sig man har en bra dag eller en sämre dag kan man alltid prata om svårigheter och roligheter i förhållandet med sin parkamrat.

Att vara föräldrer har vi nog alla nu fått pröva på hur det kan vara. Väcka sin parkamrat som knappt kan ta sig ur sängen, säga till den att inte sova på de lektioner vi besöker i skolan, att inte prata högt och lyssna på musik när andra sover... Dessa stunder om dock inte dem jag nämt kan vara komiska i sig och visar än en gång på de kulturella och tankemässiga skillnader som finns ibland oss.

Min parkamrat säger ofta det han tror jag vill höra och inte det som han verkligen känner.

När jag frågade honom igår hur han tyckte dagen var sa han att den var intressant och det var kul att vi fick se det vi fick se. Jag sa däremot att jag tyckte det var jättetråkigt och då skrek han ut: Det tyckte jag med. Lika när vi skrev vår utvärdering av vår utbildningsdag så är den delvis till för att då utvärdera sig själv och våga föra kritik mot sig själv och andra. Han berättade vad han tyckte, dvs allt var bra, det var en bra dag för oss och alla. Jag berättade vad jag tyckte, väldigt kritiskt som vanligt. Då förstod inte han riktigt det jag sa men sa att ok jag tycker så med.

Det borde vara förvirrande att inte någonsin få tänka själv om saker och tänka med ett kritisk förhållningssätt. Det kan vara en av anledningarna att man ibland inte får svar när man frågar eller berättar om något.

Min parkamrat går igenom många tankar och frågor inom sig själv. Igår sa han att han förstått att han också är en del av samhället och inte bara en del av sin familj. Han går även igenom stor förundran över hur han själv är och beter sig. Mycket av det som man som deltagare går igenom i det här programmet. Dock är det som en överraskning för honom och en grundförutsättnng för mig.

Kanske det är just tyst och tryggt för det framkommer som att det inte finns några chanser. Inget utrymme för att göra fel. Allt är så säkert. Allt är inrutat och tryggt i mönster. Och det är väl det som gör Sverige till Sverige. Sen vad människan tycker om det är ju oerhört individuellt.

I Indien kanske vardagen var mer oväntad och spännande. Ett bevis på att världen lever och jag som individ i en samvaro där allt inte är förutsägbart utan mera oförutsägbart. Ett strömavbrott eller flera med känslan av att vi är beroende men kan fortskrida utan ström. En pannlampa eller levande ljus.

En kväll var det strömavbrott. Jag spenderade kvällen hos Stefan men började undra hur jag skulle ta mig hem. Stefan som satt med pannlampan på huvudet tog cykeln och jag hoppade på. Människor på gatan undrade vad det var för ljus som fort tog sig fram. Det var bara Stefan. Hjälpen i strömavbrottets mörker. När jag kom hem var det middag. Vi satt på golvet med levande ljus i mitten och det var den mest naturliga middagen. Det var så självklart. Så vanligt. Senare på kvällen kom strömmen tillbaka men det var som att den inte hade varit borta alls.

I Arni korsade jag vägen med massa fordon i rörelse i båda riktningar. I Tidaholm rycker jag till när en bil kommer fort emot mig.

Det är tyst idag och här. Tryggt här.

Så kände jag när jag tog mig en tidig morgonpromenad i spåren i Tidaholm.

Definierar jag det så för att det inte är några ljud. Inga konstanta tutor, inga bussar som tar sig brakandes fram, inga dammiga gator och färglada kläder. Inget kämpandes för att ta sig igenom staden, dammet som sätter sig i håret, halsen som blir torr och fötterna som släpar efter. Inget sådant. Är det trygghet att inte ha något sådant.

I bussarna i Indien kändes det som att sätta livet till varje gång man placerade sin västerländska bak på den skumpande bussen. Likaså att ta sig över gatan och vem kunde veta om ens hjärta överlevde värmen under färdsträckan till Internet cafeet eller yoga passet.

Illay (Nej), hur definierar man trygghet. Är tysthet lika med trygghet. Kände jag trygghet bara för att det var tyst och gatorna var tomma. Men likaså fanns det en trygghet av att sitta hopklämda i en buss till Vellore. Likaså fanns det en trygghet av att ta sig hem i folkmassan.

Jag gar framat. Men inte for att jag orkar eller har energi utan for att mina ben automatiskt kampar och suget av att komma fram segrar. Min mage ar rund och min kroppsform ar forlorad till ris, godis och indien. Det gor ont vid brostet nar jag satter ner en fot och huvudet snurrar av den dammiga varma luften. 

Det ar pafrestande att vara i Arni pa manga olika satt. Inte bara att det ar helt anorlunda med kulturella skillnader utan for att det ar pafrestande fysiskt lika sa. Hela min kropp gor ont. Armar, ben, mage och huvud i en symbios svar att forklara. 

Nar jag har kommit fram. Satter jag mig ner. Dricker nagra klunkar vatten. Tar ett djupt andetag och sa fortsatter nasta dag i samma forvandling.

(Lika pafrestande ar det komplicerade i att saga sin egen asikt och att det ar allt mer avlagset att gora det har och att man mer och mer borjar ifragsatta hur de ska klara av Sverige dar det ar det helt motsatta fran har)

Det blaser till. Bakdorren slar igen. Jag springer ut. Vantar. Ser mig omkring. Tittar upp. Det regnar. Regnet faller, jag star bafota pa den hart trampade jorden och stracker ut armarna. Mitt forsta Indien regn.

Har kommer en halsning fran Karin G som precis har upplevt det magiska regnet. Som en friskhet som svepte over oss och lamnade kvar en kvav men varm sol. Jag tog mig till det narmaste Internet cafeet genom bussar, bilar, motorcyklar och kor. Min parkamrat Sunil ar sjuk och vilar i familjens soffa av vanligheten att inte sova pa min madrass i rummet for chansen att smita mig. Vilken kille!

Sunil och jag jobbar nu pa CSI High School, en hundra meter fran varat hus. De forsta dagarna har varit kaotiska for min del. En egen klass med hogljuda barn som fragar mitt namn och tar i mig medan Sunil lugnt och fint undervisade i matte och "general knowledge", vad nu det ar! Genom mycket om och men med vad varan roll ar speciellt min pa var kara High School traffade John, Mia, Sunil och jag den glada rektorn. Vi kom fram till att nasta vecka, da aven Jakob och Sudhakar borjar jobba dar, att vi ska satta upp en pjas med en klass och ga runt och beratta om HIV for klasserna. Vinden har vant och det kanns betydligt mer meningsfullt. Imorgon dock ska jag vara prov vakt sedan eleverna nu under fem dagar har examination.

"Min familj" ar helt underbar. Sunil och jag bor med var amma (mamma) som ar anka. Hennes ena dotter Jennifer och sonen Jeswin som ar 23 ar och verkligen en klippa for mig. Han klippte haret i sondags och rakade bort mustachen vilket var en chock pa manga sett och vis. Som nar ett barn inte kanner igen sin foraldrer for den har klippt sig eller nagot annat och blir helt frammande till den person som den vet ar dens foraldrer men kanner inte riktig igen. Sa blev jag infor honom. Fanigt kan tankas men det var verkligen som en helt ny manniska tog plats i hemmet, aven fast han pratade som vanligt och var helt som han ar. Jag forsokte titta mer och mer men varje gang rycktes mitt huvud tillbaka... Idag bara tva dagar senare kommer jag inte ihag hur han sag ut forut och kan bara skratta at min reaktion.

Jennifer ar 18 och lika som hennes tvilling syster Janani laser hon till larare. Vilket det kanns som att var och varannan tjej gor har. Jeswin laser Fine Arts i Chennai men ar for tillfallet ledig till slutet av mars, vilket ar perfekt for da aker vi pa nya aventyr till Sverige.

Inom en timme ska jag traffa Jeswin for att ga och besoka ett tempel som ligger inte sa langt ifran vart hus. Ska tillaggas: forhoppningsvis ska vi ga dit. Det var egentligen meningen att vi skulle ga vid tre men da blev det inte sa och jag blir inte forvanad om han sager att vi tar det en annan dag nar jag val har pallat mig hem fran Internet cafeet.  

Precis som regnets frihet har jag friheten att bara acceptera Indien for vad det ar for det blir ju sa mycket enklare da.