Ord saknas
Hur ska jag formulera mig och få ner det jag har lärt mig i ord?
När jag tänker ibland på vad jag har lärt mig kommer jag inte på någonting. Jag blir förundrad. Chockad. Jag känner ju hur jag förändras men ord kommer inte fram.
Kanske är det för att jag är i det. Jag befinner mig i utbytet. Samtidigt känns det som att det är slut. Min parkamrat och jag tär oss på varandra. Som ett äktenskap som går på en knaglig räls. Som att vad han än gör eller säger är det inte bra. Tankar som Hur kan du ha den tröja till den byxan? Varför tillåta sig själv att sova längre fast väckarklockan har ringt och signalerat att så inte är fallet? Varför reagerar han så när jag säger så här? Han brusar ju upp hela tiden. Han luktar. Hans fötter stinker. Var är det logiska tänkandet? Å andra sidan tänker jag. Jag har inte valt honom så då är det inte konstigt att jag inte är så förtjust i honom.
ELD är bra. Det visar ju på att man lär sig något om sig själv och andra. Att få ner det i ord. Ord som kan vara svåra att formulera och skapa själv. Jag tror att jag är så. Men är jag så för att jag ser mig själv som det eller vill vara så. Eller är jag faktisk på ett helt annat sätt. Vissa saker vet man ju om sig själv. Men egenskaper som visar hur man skulle reagera i situationer kan vara som balsam för sig själv (när man gissar och ser framför sig hur man är än när man får det bekräftat av andra) än vad verkligheten egentligen utvisar.
Kanske lär jag mig fortfarande i utbytet. Även om det i min tanke känns som slut så är det inte det i praktiken. Varför känns det som att det är slut i min tanke. Kanske det är så. Och kanske helt enkelt för att spänningen att vakna upp varje morgon var på en högre skala i Arni än i Tidaholm. Att är inrutat och tryggt i mönster var det någon som skrev...
När jag tänker ibland på vad jag har lärt mig kommer jag inte på någonting. Jag blir förundrad. Chockad. Jag känner ju hur jag förändras men ord kommer inte fram.
Kanske är det för att jag är i det. Jag befinner mig i utbytet. Samtidigt känns det som att det är slut. Min parkamrat och jag tär oss på varandra. Som ett äktenskap som går på en knaglig räls. Som att vad han än gör eller säger är det inte bra. Tankar som Hur kan du ha den tröja till den byxan? Varför tillåta sig själv att sova längre fast väckarklockan har ringt och signalerat att så inte är fallet? Varför reagerar han så när jag säger så här? Han brusar ju upp hela tiden. Han luktar. Hans fötter stinker. Var är det logiska tänkandet? Å andra sidan tänker jag. Jag har inte valt honom så då är det inte konstigt att jag inte är så förtjust i honom.
ELD är bra. Det visar ju på att man lär sig något om sig själv och andra. Att få ner det i ord. Ord som kan vara svåra att formulera och skapa själv. Jag tror att jag är så. Men är jag så för att jag ser mig själv som det eller vill vara så. Eller är jag faktisk på ett helt annat sätt. Vissa saker vet man ju om sig själv. Men egenskaper som visar hur man skulle reagera i situationer kan vara som balsam för sig själv (när man gissar och ser framför sig hur man är än när man får det bekräftat av andra) än vad verkligheten egentligen utvisar.
Kanske lär jag mig fortfarande i utbytet. Även om det i min tanke känns som slut så är det inte det i praktiken. Varför känns det som att det är slut i min tanke. Kanske det är så. Och kanske helt enkelt för att spänningen att vakna upp varje morgon var på en högre skala i Arni än i Tidaholm. Att är inrutat och tryggt i mönster var det någon som skrev...
Kommentarer
Trackback