indien2007

Medan jag åt en alldeles vanlig lunch bestående av ett par ostmackor och juice komponerade min kära Ahino ihop sin alldeles egna maträtt. Här kommer receptet:
Först fyllde hon en djup tallrik med mjölk. Därefter tog hon två mackor av den allra ljusaste, sötaste sorten och bredde massvis med sylt emellan. Slutligen såg hon till att doppa dubbelmackan mycket noga i mjölken och åt den sedan med kniv och gaffel ur tallriken. Till detta mästerverk (som döptes till "milkmixer") drack hon ett glas kall mjölk som hon piffat upp med en stor nypa socker =)

En av våra indier vågade inte sätta sig på sin plats i flygplanet eftersom där låg en kudde och en filt så han trodde det var upptaget.

Min parkamrat mådde illa på flyget och spydde massa innan landning, men trots detta hann hon med att glatt kommentera spypåsarna på planet. ?Super bag!? förklarade hon - hade aldrig sett något liknande innan.

Att använda en svensk toa innehåller många fler moment än jag någonsin tänkt på. Låsa dörren, sitta på toastolen, använda toapapper, spola, varmvatten, kallvatten, tvål, torka händer med papper, stå i kö. Jag fick förklara allt detta ingående för de indiska tjejerna på flygplatsen i Frankfurt, medan de andra i toakön skrattade glatt. Att de dessutom använder västerländska kläder för första gångerna gjorde att en amerikanska höll på att missa sitt flyg medan de höll på där inne på toan, ivrigt pratandes med varandra under tiden. 

Första dagen i Sverige så uppträdde indierna som hästar som just släppts på grönbete. De började springa och jaga varandra, leka och tjoa på gatan, något som varit alldeles otänkbart i Arni. Dessutom har hela gruppen börjat krama och vara nära varandra mycket mer obehindrat när vi ses. Härligt! 

Att äta med bestick är inte det lättaste. Jag har sett allt från att sleva i sig sylt med tesked från en tallrik, äta äpple med kniv och gaffel, och äta sockerkaka med två stora skedar. 

Vår påskfika hemma i Frida och Cynthias värdfamilj slutade med att alla gäster stod och dansade indisk dans och diskodans till en gammal skiva av Dr Bombay som någon rotat fram. "Hurry hurry hurry, I eat my rice and curry." Sen hamnade vi i en ring på golvet och sjöng allsång till gitarrmusik. Det kändes precis som att vara tillbaka i Indien igen där allt kan hända, speciellt när man minst anar det! 

Indierna har upplevt snö för första gången! Min Ahino rusade ut och hoppade omkring i snön som ett överlyckligt barn och tackade Gud flera gånger om. 

Jag kom på mig själv med att säga till min (riktiga) familj att den nya värdfamiljen kanske till och med hade hemtelefon, och då kunde vi ju höras av mycket enklare. "Det har dom nog" svarade min familj skrattandes. 

Läkaren sa alldeles avslappnat till Ahino att hon hade fått herpes då hon kysst någon, ungefär som om det var den självklaraste saken i världen.  

Ahino frågade mig igår om jag skulle gifta mig med Stefan. Nej, det tror jag inte, svarade jag aningen chockerat. 

Jag såg på TV hur en mycket seriös expertpanel med kostym och allt hade kallats in för att på fullt allvar redogöra för vilka olika hårfärger, slingor och sminkningar som är moderna och hur de bör kombineras. Som om det var något som verkligen var viktigt! Jag skrattade länge, men var nog den enda i sällskapet som ansåg att det var heltokigt. Kulturchock att komma hem till Sverige igen. 

Jag inser först nu hur enormt mycket tokiga saker vi måste ha gjort i Indien=)

Jag kunde aldrig ana att en busstur kunde vara så skakig som torsdagnattens 12 timmar långa färd hem till Ahinos riktiga familj. Nu förstår jag alla historier jag hört om galna bussresor i Indien på ett helt nytt sätt..

 

Då vi kom hem till hennes hus i en liten dalitby mitt ute på indiska landsbygden var det redan morgon och hennes familj samt massvis med grannar välkomnade oss varmt. När jag gick in i huset fick jag hålla handen på en Bibel och var ett tag lite nervös för att jag skulle behöva hålla i en bön eller något liknande. Istället sjöng familjen kristna sånger för mig, som de gör tillsammans varje morgon. De är verkligen troende, frågade mig flera gånger om hur ofta jag gick i kyrkan och pratade menande om budordet som säger att man måste göra det på varje söndag. Dock inte på något särskilt påträngande eller otrevligt sätt. De tänkte nog på mitt eget bästa..

 

Dag 2 så hade familjen hyrt en bil och vi åkte runt till ett häftigt tempel där jag blev välsignad av en elefant, ett danskt fort där jag träffade ett danskt par som kallade Skåne en gammal dansk koloni, en strand som drabbats av tsunamin (100 döda)och där jag kunde bada till midjan nästan, (med kläder på såklart) och en kyrka som en dansk missionär byggt en gång i tiden. På eftermiddagen åkte jag motorcykel för första gången i mitt liv (fanns inget alternativ) ut och besökte deras risfält precis när solen gick ner. Underbart! Sen besökte vi en väldigt fattig slumby med bara kastlösa invånare och även en hel rad släktingar i deras hus. Precis som Ahinos familj verkade alla vara hyfsat välutbildade och hade fina hus.

 

Det var första gången som jag reste i Indien själv, som enda svensk, och det kändes mycket bra. Som att jag kom närmare sanningen. Ibland kände jag mig till och med ganska rutinerad, som när jag plötsligt märkte hur ett tiotal barn intresserat följt efter mig ganska länge utan att jag reagerat över det.

 

Vi besökte även Ahinos nära vän, som bodde i samma by ungefär 5 minuter bort med motorcykel (familjen hade 2 stycken). När Ahino berättade att de inte hade setts sedan i juli blev jag arg på principen att kvinnor knappt tillåts vara utanför huset och ta hand om sig själv. Hennes yngre brorsor verkade ha mycket större frihet till att besöka kompisar och bidrog till hushållet endast genom att handla (när Ahino är hemma jobbar hon hela dagarna i hemmet, det tar all tid). Massa sådana skillnader märktes. Bara det här att köpa bussbiljett till vägen hem fixade de till oss och gav oss inte biljetten förräns vi gick på bussen. Ahino var själv väldigt nervös och verkade lite hjälplös. Men det är ju inte för att hon inte skulle klara sådant lika bra, utan för att hon aldrig fått lära sig. Frustrerande ibland!

 

Men - familjen var egentligen väldigt härlig - tro inget annat! Det är kulturskillnader som jag reagerar över. De var kärleksfulla mot varandra och lekfulla och verkade vara sig själva tillsammans. La inte band på sig själv för att det inte är lämpligt för kvinnor att skratta högt till exempel. Och var öppna och varma mot mig. Människor öppnar sitt hjärta så lätt för en här.. Jag hade det i alla fall jättebra hos Ahino och skulle gärna åka dit igen och vara lite mer med familjen. Och bara att få andas lite frisk landsluft igen efter veckorna i Arni var värt väldigt mycket!

 

På lördagsnatten åkte vi till Chennai för att besöka Cynthia och shoppa, vilket är ett helt kapitel i sig. Efter en eftermiddag hade jag och Frida sammanlagt shoppat grejer för cirka 500 svenska kronor (Frida hade till exempel köpt 12 tröjor), druckit 3 fruktdrinkar, prutat intensivt och sparat kanske 20 kronor var, samt insett att vi inte hittade hem till Cynthia igen. Dagen efter var vi dock lyckligt tillbaka i Arni igen och nu börjar slutspurten.. Jag kan knappt tänka mig att detta livet ska ta slut. Vi får se om jag hinner inse det innan det händer och hur det känns då. Nu vill jag i alla fall njuta!

Gardagen började tidigt tidigt vid 5.30 då jag vaknade till och hittade min Amma som inte kunde sova. Jag följde med henne iväg i mörkret och handlade mjölk av en granne med kor. Det var härligt kyligt ute, ganska tyst för en gångs skull (nagot enstaka hinutempel som spelade sanskritmantran hordes i bakgrunden), med vacker fullmåne och kvinnor som gjorde sina speciella dekorationer av rismjöl på marken framför husen. Sen lagade vi varm mjölk och satt på hallgolvet och drack tillsammans och pratade om skillnaderna mellan Sverige och Indien. Hon blev mycket förvånad över att alla människor får pension i Sverige, inte bara de anställda av staten. Och så berättade hon att hennes man får 10 000 rupies i lön per månad (en bra lön här på lite mindre än 2 000 svenska kronor). Amma drömmer om att komma till Sverige och hälsa på mig någon gång och kanske arbeta där (hon har börjat inse skillnaden mellan svenska och indiska pengar). Vi får se vad framtiden har att bjuda henne på. Men jag tror inte att hon förstår hur stor skillnad det är - skulle hon någonsin kunna trivas i vår kultur, vårt samhälle? Antagligen inte. Tänk bara att bo ensam i en lägenhet. Vad ensamt för människor här som alltid har familjen runt sig, grannar som springer in och ut i huset, som nästan aldrig varit själva..

 När klockan blivit 6.30 börjar hennes dag med att städa, laga frukost, förbereda lunch och skicka iväg barnen till skolan. Jag däremot kunde njuta av min nya morgonrutin; ta med mitt lakan och kudden upp på taket och njuta av soluppgången liggandes på en bambumadrass under himlen. Underbart!

Den sista veckan så har det märkts tydligt bland svenskarna att vi har kommit under ytan på livet här. I början var allt så nytt, spännande, välkomnande, mer okomplicerat. Nu har vi börjat inse hur komplext allt är. Förstått mer om våra arbetsplatser, parkamrater, värdfamiljer. Det är inte lika enkelt längre, men samtidigt var det detta vi ville när vi åkte hit - få hela sanningen, inte bara den enkla biten av den.

 

Mitt i allt detta ringde min Mamma och berättade att jag hade fått ett syskonbarn hemma i Sverige. Så då finns det gott om hopp trots allt tänkte jag! Goda nyheter firas här i Indien med att man bjuder sina vänner på sötsaker. Jag ville inte vara sämre utan bjöd alla 50 barnen i Kennett school (nya arbetsplaceringen) på kolor dagen efter! Himla bra tradition tycker jag.

 

Nu kom min paris hit och det är dags att bege sig och leta upp sjukhuset som vi ska studiebesöka idag. Vad bra vi har det med massa sådant intressant som händer om dagarna. Det är inte klokt egentligen. Livet går verkligen fort här..

 

Frid vare med er!

Som vanligt är det svårt att veta vad av allt som hänt att skriva om.. Denna veckan kom vi tillbaka från ett mycket lyckat midcamp i bergen med skratt, trötthet, splittrad grupp, samhörighet, tårar, ny energi, kärlek, närhet, vänskap, tröst, sjukdom, skador, mod, öppenhet, chock, lek, god mat, lägereld, sova under stjärnorna, tjuvröka på taket, leka, dansa och skratta med gruppen och allt vad man kan tänka sig. När jag kom hem kände jag verkligen hur mycket jag tycker om alla! Stämningen har verkligen blivit klart bättre sedan dess i gruppen. Den har aldrig varit obra egentligen, men nu är vi mer mixade mellan indier och svenskar. Har roligare ihop!

 

Nu är våra handledare iväg på sitt eget midcamp och vi har en helt ledig helg för första gången på mycket länge. Härligt! Igår startade jag och Ahino dagen ambitiöst genom att köra igenom nästan hela vårat yogaprogram där på våra sovmadrasser. Sen gick vi upp på vår härliga takterass och jag mediterade och såg dagen vakna. Så gick några timmar till att skriva dagbok, läsa (lyx att ha tid till det), spela badminton med Vidjapati (Stefans paris) och grannflickan och därefter kom Anna över med den briljanta iden att vi skulle gå på upptäcksfärd i grannskapet! Vi kom inte riktigt så långt som vi tänkt oss utan stannade snarare i vårt eget kvarter hela tiden. Vår självutnämnda guide (grannpojken) varnade oss för ormar på det risfält som vi tänkt korsa och drog istället hem oss till sitt hus. Där blev vi som vanligt bjudna på te, tittade i fotoalbum, försökte prata tamil med de äldre som inte kan engelska, blev inbjudna att stanna på lunch (tackade nej, jag undrar om de hade haft tillräckligt till sig själva då) och träffade underbart trevliga, gästvänliga, leende och vackra människor.

 

Till slut hade halva kvarterets barn (lite över 10 stycken kanske) samlats och började en spontan dansuppvisning där på vardagsrumsgolvet! Jag bidrog med att dansa lite bugg med min värdsyster, men den kändes lite färglös jämfört med de indiska danserna. Plötsligt började två småkillar uppträda med vad de kallade "dirty dance", vilket innebar att de juckade mot varandra i takt med musiken på en mängd olika sätt. Barnen där fattade antagligen inte alls vad det handlade om men jag och Anna satt först lite chockerade och sen skrattade vi så att vi nästan låg på golvet! Allt är dokumenterat med våra digitalkameror=) När vi gick hemåt pratade vi om att det är sådana stunder som vi åkte till Indien för att uppleva..

Nu har livet har i Arni borjat likna nagon slags vardag. Det kanns som att jag bor har nu! Och en del i vardagen ar arbetsplaceringen. 4 dagar i veckan arbetar jag och Ahino med att göra hollow blocks. Lite till min egen förvåning så har jag upptäckt att fysiskt arbete är riktigt härligt! När man väl kommit in i rytmen så är det behagligt på något sätt. Att stå och skyffla grus, lyssna på tamilmusik, skratta med arbetarna, prata med grannarna, dricka te sittandes på sandhögar eller bara koppla av och drömma sig bort. Jag tänker ibland på hur skönt det är att inte förstå vad som sägs runtomkring en. Det är så enkelt att koppla av en stund, utan att lyssna med ett öra som man annars ofta gör. Och så slipper man all information som man inte vill ha, som kallprat och vad de säger på radioreklamen. På jobbet så skyfflar vi som sagt mest grus till maskinen som pressar ihop blocksen (typ större tegelstenar) och vattnar stenarna (torkar gör att de blir mer kompakta och hållbara), men ibland får vi flytta dem och rengöra träbrickorna de står och torkar på. Om allt går som det ska så slutar vi innan 12, men ibland går strömmen mitt i allt och då är det bara att vänta eller så kommer någon på besök och då ska det drickas te såklart. Det där med tid är inte så noga här. Idag var vi klara redan 11.30, men jag och Ahino hängde kvar till 13 i alla fall bara för att det var mysigt. Vi lekte med min kamera, tog skojbilder och skrattade med bossen Sam (Karin och Justins värdpappa) och gjorde konstverk i sanden. Jag tog ett jättebra foto på två äldre manliga arbetare, som tog en tupplur bredvid varandra på en grushög efter att jobbet var över för dagen=) Kvinnorna får däremot skynda sig hem och göra lunch till sina familjer, de har två jobb att sköta..  De andra arbetarna kan inte engelska, men vi ler mycket mot varann och de tycker nog inte att jag är så konstig längre. Jag försöker bära bort deras tekoppar och sådant ibland, så att de ska fatta att jag är en av dem. Det finns kraftiga tendenser att särbehandlas här annars. Ibland berättar de lite om sina liv genom Ahino som tolk. Igår kom det till exempel fram att en av männen där hade 4 fruar (!). Jag tror han menade allvar faktiskt. 2 bodde här i Arni och 2 på annat håll. Om den/de befintliga frun går med på det är det visst lagligt här.. När jag frågade Ahino om kvinnor kunde ha flera män samtidigt började hon skratta jättemycket, först ganska chockat. Men det känns ändå bra att vi kan skratta åt sådant ihop, hur okul det än egentligen är. Alternativet är väl att gråta. Samhället accepterar det ej sa hon i alla fall sen. 

Nu är det bara en vecka till kvar på Hollow Blocks, sedan byter alla arbetsplats och resten av tiden så jobbar jag och Ahino på en skola! Jag tror att det blir en jättebra kombination med fysiskt arbete och sedan en skola. Sista dagen tänkte jag fixa fika till alla pvår fikapaus vid 11. Hoppas att jag kommer på något bra svenskt som inte kräver ugn eller kylskåp..

Vanhakam!
På vägen till Internetcafet insåg jag att jag aldrig kommer att kunna beskriva en hundradel av allt det som händer mig här. Det kändes ganska bra att tänka så, för nu kan jag skriva om det som ligger närmast tillhands istället för att försöka pressa in en massa ord bara!

Promenaden hit var faktiskt mitt första möte med Indien helt på egen hand. De indiska deltagarna tar väldigt god hand om oss, men idag lyckades jag rymma alltså iväg ett tag=) Vägen hit var lika dammig, överfull av människor, fulla av ljud och spännande saker att titta på som alltid, men det kändes ändå lite extra bra! Jag märker att jag har slutat förvåna mig över saker som jag tyckte var väldigt exotiska först, typ kor som ligger överallt, konstiga ljud, dofter och människor som ropar. Det passerade just en parad av något slag här på gatan, men jag tittade bara snabbt. Det är sådant som händer här, hela tiden..

 

Detta var den första dagen utan något planerat och det känns både skönt och lite konstigt att kanske inte träffa de andra alls. Jag och Ahino sov ganska länge (8.30), åt dosai rispannkakor till frukost, tvättade kläder, lekte med mina småsyskon Priya 11 och Suraj 8 (9 imorgon!) och mellan 5-10 grannbarn som brukar hänga hos oss. Vi sjunger, dansar, spelar kort, pratar lite engelska och tamil, lyssnar på min Mp3 och lite allt möjligt. De är verkligen superkära och Amma också. Trivs hur bra som helst!

 

Dessutom så får man världens godaste mat här! Min Amma var värdfamilj redan förra året och lagar ibland lite svensk mat till mig. I förrgår fick vi till exempel fattiga riddare till frukost och igår lagade hon pommes frites till mig! Fast Ahino smakar bara lite och sen vill hon helst ha vitt ris=) Det här att äta med höger hand är faktiskt inte så märkvärdigt när man väl fått in rätt teknik.. Jag förundras hela tiden över hur bra man kan klara sig utan sådana saker som är självklara i Sverige; bestick, toapapper, dusch, kylskåp och frys, handfat, tvättmaskin, diskmaskin m.m. m.m.

 

Idag ville Amma att jag skulle följa med henne till templet (hon är hindu) och väl där kände jag mig som en blandning mellan filmstjärna och ufo. Hon stod och höll om mig stolt medan 20 personer stod runtomkring och tittade och så presenterade hon dem alla och deras relation till varandra (alla i mitt kvarter verkar vara släktingar). Sen frågade de lite om vad jag ätit till frukost, ifal min Amma lagade god mat, vad jag pluggade och vad min pappa arbetade med på bruten engelska. Och så blev de överförtjusta då jag sa något ord på tamil. En upplevelse!

 

Imorgon börjar jag och Ahino på vår arbetsplats: vi ska göra hollow blocks 4 dagar i veckan nu dessa månaderna. Det blir spannande och nagot helt annorlunda! Verkligen nagot som jag aldrig hade testat pa hemma. Nu ska jag snart ivag for att inhandla en sari till onsdagens brollop som vi alla ar bjudna pa! Jag satsar pa att presentera mig sjalv med min parkamrat har pa bloggen snart! Vanhakam! Sanna

Namn: Sanna
Kommer från: Falsterbo i Skåne
Comes from: Southern of Sweden
Ålder: 21 år/years

Sanna likes to read, write, to meat new people and be out in the nature. She also likes to paint and when che cooks it is vegetarian.
In her host-family she´d like to bake a special bread that she hopes everyone would like.


Sanna tycker om att läsa, skriva och måla. Hon gillar också att träffa nya människor. När hon lagar mat blir det vegetariskt och har ett specialbröd som hon gärna vill baka i sin värdfamilj.