indien2007

Hur hamnade jag i baksätet på en polisbil? Och på bild i Trelleborgs Allenhandas nätupplaga?

Jag känner mig lite kluven till det jag ska berätta... Men bli inte oroliga nu.
Jo vi hade manifestation för att min gamla hemkommun skulle ta emot flyktingar på ett torg i småstaden. Jag agerade mest som min systers medhjälpare med högtalarna, micken och göra skyltar.

Vi var en liten skara i regnet: lokalbefolkning, politiker och aktivister som motkraft mot rasisterna som var väntade. Mycket riktigt, plötsligt kommer NSF marscherande runt ett hörn med svenska flaggor. Vissa av dom hade tydligen kommit ända från Blekinge. Polis från svedala, ystad och trelleborg kallades in och de motades iväg. Alla är rädda för rasister. Sen var det en annan skara som verkade mer som "vanliga" rassar.

Vi hade en namninsamling. En cool tjej gick fram till de "vanliga" rasisterna där de stod och markerade och frågade om de ville skriva under. Det var så absurt att alla börja skratta, vi och dom. "De var ju egentligen gulliga, vad synd..", sa tjejen sedan om rasisterna.

Efter talen när vi var klara hade rasisterna försvunnit men det kändes i luften på något sätt att de var nära. Och polisen erbjöd sig att eskortera alla hem. Jag åkte polisbil med mamma och en typ 17åring.

Efteråt kände jag mig alldeles upprymd, det är så lätt att gå in i de där känslorna. Det kändes visserligen som en bra sak att stå upp för och bra att stå där med mitt plakat trots hotet runtomkring. Men när jag rannsakade mig själv... Jag hade inte tyckt att det var så spännande, inte känt mig så upprymd, om inte rasisterna kommit. Men såklart, egentligen ville jag absolut inte att de skulle vara där eller finnas förstås.. Men det är läskigt hur lätt det är att ryckas med........ En tanke.