indien2007

Det första hon sa var, förutom ett lite hysteriskt skrik "ala Nirre", jag älskar dig, på svenska. Minns inte ens att hon lärde sig säga det! Hon var förkyld med allt vad det innebär, ni vet...men glad ändå. Vi pratade om mycket, tills telefonkortet tog slut faktiskt. På sitt jobb tar hon hand om människor som vaknar upp ur narkos. Hon bor på hostel vilket gjorde mig väldigt glad. Skönt att veta att hon inte får höra spydiga ord från sin familj varje dag. Hon och Justin hade träffats en gång, förutom återträffen i Arni, när han var i Chennai på anställningsintervju. Han verkar inte har fått jobbet men det finns ju fler. Han jobbade nu på ett bageri i Madurai. Brevet som jag skrev till henne var det hennes storasyster som hade läst och hon vet nu om Gösta, vilket ju inte är så bra, men hon tyckte ändå att det kändes befriande på något sätt och det hade tydligen inte ställt till några stora problem. Hennes föräldrar vet fortfarande inget även om de kanske misstänker. Hennes föräldrar letar nu man till hennes storasyster så att det sedan blir hennes tur i ordningen.

Sunil och Vidja (och Cynthia förstås) bodde också i Chennai och dom hade planer på att träffas allihop när Justin skulle komma på intervju igen. Ahino och Sudhagar bor för långt bort. 

Det är mkt som är bra med att hon bor på hostel. Inte bara för att hon slipper sin familj, hon är fri att prata med Justin och jag kan tänka mig att det känns skönt för henne att sköta sin egen ekonomi, om det nu är så det funkar. Hon betalade 500 rupies för hostelet och hade lite drygt 4000 rupies i lön, om ni är intresserade av hur en sjuksköterska har det ställt i Indien. Hon slipper även gå hem sent på kvällen.

Jag är verkligen glad över att hon verkat trivas och ha det bra! Men vad jag saknar henne!

För övrigt har jag idag har jag läst allt om Streptokocker, nej inte allt för det finns hur mycket som helst, men mycket. Har även hunnit med att gå på en körövning med kören jag tänkte börja sjunga i, men NEJ. Herre Gud alltså! Ja, för det första var det lite för mycket just Herre Gud men framförallt var körledaren en katastrof. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det går inte att beskriva men ni har mitt ord på att jag inte går dit igen.

Imorgon ska jag läsa lite mer om Streptokocker och dagen efter det bär det av söderut igen, som ni alla vet. =o) 

Låt brösten gunga! Peace!