Nu är det verkligen slut...
Man började sakteliga förstå att det var slut när vi skulle säga hej då till våra arbetsplatser. Det är många på framförallt på kyrkanshus som jag verkligen kommer sakna och barnens hus bjöd oss på god tåta. Det är konstigt det där när man slits ifrån nåt som faktist blivit vardag.
Nästa steg blev att säga hejdå till alla värdfamiljer. Och slutligen inatt se Indierna rulla iväg i bussen tilll Arlanda. Och idag även säga hej då till Svenskarna det var också sorligt men dom vet man ju iallafall att man kommer träffa igen!
Det känns inte alls länge sen som vi träffades på Kärsögården för första gånen och samtidigt om man tänker på allt vi gjort sen dess eller kollar på bilder känns det som en evighet, vilket det ju nästan är ett halvår är ju jätte lång tid.
Som vi pratade om i början hela detta utbytet är upplagt för att kunna bli riktigt jobbigt. Åka till ett land som är helt olikt ens eget bo tillsammans och jobba med någon man inte själv får välja.
Men jag klarade det och dessutom väldigt bra och är otroligt stolt över mig själv. Och det hoppas jag att ni andra i gruppen också är för ni har varit grymma inte minst vår kära handledare Mia.
Ibland när vi satt där i någons kök i ett typiskt svenskt villaområde i Tidaholm tillsammans med Indierna insåg jag vilken otroligt häftig grej vi är (har varit) med om.
Tack för det CIU.
Nu vill jag avsluta där det hela faktist började mitt vackra Indien.
