Konstigt att det inte är konstigt!?
Jag får en klump i magen och en tår i ögonvrån när jag läser allt ni har skrivit. Jag är precis som Frida och Sanna inne och tittar på bloggen flera gånger om dagen och blir glad när det är så många som skrivit.
Det som jag tycker känns mest konstigt är att det inte känns konstigt... Allt rullar på som vanligt. Igår skjutsade pappa mig till Umeå. När vi hade ca 7 mil kvar började pappas automatväxlade Ford leva sitt egna liv. Den hackade sig fram och vi kunde konstatera att det hade något med växlarna att göra. Vi stannade för att läsa instruktionsboken men blev inte mycket klokare om vad vi egentligen kunde göra. Vi kollade oljan och körde sedan vidare. Och vi kom fram till slut men folk som passerade oss måste ju trott att vi var dårar. (Och det kanske vi var också.) Nu sitter pappa påväg hem i en hyrbil.
Jag konstaterade redan i Sundsvall att vägen upp hit är lika vacker som jag minns den, och Umeå också. Jag känner mig så hemma här på något vis. Idag har jag gjort det riktigt mysigt för mig i ett hörn av vardagsrumsgolvet. Packat upp mina kläder, handlat mat, varit på systemet och setat (och visst heter det setat) i parken med Stina. Vet inte om man kan få det så mycket bättre!? Jag är lycklig!
Visst tänker jag mycket på det som varit men som sagt måste jag säga att det mesta flyter på som förut. Folk är förvånandsvärt intresserade av att höra om Indien, och jag berättar gärna. Jag begär inte att de ska förså men jag ger de lite av min upplevelse.
Imorgon är det midsommar och på måndag börjar jobbet, ja det blir nog en bra sommar.
Skönt att fler bokar biljetter till återträffen... känns liksom tryggt då. För även om det inte känns så konstigt saknar jag er alla, det är sant! Men nu ska vi vara GLADA! Såhär är det när något tar slut mina vänner, men det har en fortsättning och det är ingen idé att deppa. (Förlåt för att jag är så klok.)
Puss och kram!
/a.
Det som jag tycker känns mest konstigt är att det inte känns konstigt... Allt rullar på som vanligt. Igår skjutsade pappa mig till Umeå. När vi hade ca 7 mil kvar började pappas automatväxlade Ford leva sitt egna liv. Den hackade sig fram och vi kunde konstatera att det hade något med växlarna att göra. Vi stannade för att läsa instruktionsboken men blev inte mycket klokare om vad vi egentligen kunde göra. Vi kollade oljan och körde sedan vidare. Och vi kom fram till slut men folk som passerade oss måste ju trott att vi var dårar. (Och det kanske vi var också.) Nu sitter pappa påväg hem i en hyrbil.
Jag konstaterade redan i Sundsvall att vägen upp hit är lika vacker som jag minns den, och Umeå också. Jag känner mig så hemma här på något vis. Idag har jag gjort det riktigt mysigt för mig i ett hörn av vardagsrumsgolvet. Packat upp mina kläder, handlat mat, varit på systemet och setat (och visst heter det setat) i parken med Stina. Vet inte om man kan få det så mycket bättre!? Jag är lycklig!
Visst tänker jag mycket på det som varit men som sagt måste jag säga att det mesta flyter på som förut. Folk är förvånandsvärt intresserade av att höra om Indien, och jag berättar gärna. Jag begär inte att de ska förså men jag ger de lite av min upplevelse.
Imorgon är det midsommar och på måndag börjar jobbet, ja det blir nog en bra sommar.
Skönt att fler bokar biljetter till återträffen... känns liksom tryggt då. För även om det inte känns så konstigt saknar jag er alla, det är sant! Men nu ska vi vara GLADA! Såhär är det när något tar slut mina vänner, men det har en fortsättning och det är ingen idé att deppa. (Förlåt för att jag är så klok.)
Puss och kram!
/a.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Min mamma sa att precis att så som vi går in på bloggen flera gånger om dagen nu, så satt hon och säkert andra av våra föräldrar under hela detta halvåret för att få höra nyheter om oss=)
Trackback