Hur kunde det gå så bra?
Jag kommer att sakna att fika, sa Ahino till mig nyligen. Och sin mjuka säng här i Sverige. De första veckorna kommer det att kännas väldigt obekvämt att sova på en matta på golvet hemma i Indien. Hon berättade med känsla för en arbetskamrat att hon visst längtat hem ibland, men nu skulle hon snart börja sakna Sverige istället.
Jag kommer att sakna alla. Detta livet, som inte kommer igen. Där varje dag innehåller något nytt. Där spännande aktiviteter ordnas hela tiden. Där man testar nya saker. Där man har dessa fina vännerna runt sig. Där man lever i en bubbla. Vi svenskar har redan planerat återträff en helg i sommar (annars klarar vi oss inte tänker vi), men den enda indiern jag förväntar mig att träffa igen är Ahino. Och det kan ju dröja 10 år.
Det märks som sagt att det snart är över. Livet efter programmet börjar kännas verkligt.
Hur kunde det gå så bra? är en fråga som vi ofta ställer oss i svenska gruppen. Att sätta ihop 16 vilt främmande människor under så omvälvande förhållanden. Där allt i livet är nytt. Vi blev pumpade med info om problem som kunde uppstå under våra förberedelseläger. Och visst har det funnits en mängd utmanande situationer. Men det bleknar bort i jämförelse med allt det andra - det som är viktigt. Hur kul vi har ihop, hur mycket alla tycker om varandra. Hur vi ger varandra uppmuntran och kramar och kärlek. Jag har inte längtat hem en enda gång, fast jag har så mycket fint där hemma. Jag har inte en enda gång tyckt det var alltför jobbigt.
Det handlar om attityd, som alla verkar vara överens om nu. "Bad attitude" eller "That's the spirit" säger vi till varandra. Jag minns när saker var jobbiga för många i Indien en dag och vi gick ut och åt glass med ursäkten att vi skulle fira lite hastigt påkomna saker. Att tröstäta kom vi aldrig på tanken att göra. Så har det varit.
Jag och Frida talade en dag om hur alla hade förändrats under programmet. Det är så märkbart med alla. Ibland tänker jag att alla har blivit utsatta för precis de utmaningar som de klarat av, de som var viktiga för just dem att klara av. En av mina utmaningar var att umgås med andra människor hela tiden. Jag som valt att vara ensam ganska ofta, helt enkelt eftersom jag tycker om det. Det gör jag fortfarande, men nu vill jag fortsätta bo med andra då jag flyttar till Malmö. Jag har ändrat attityd.
CIU lyckades verkligen sätta ihop en grupp med olika individer. Vi skulle aldrig blivit ett gäng om vi gått i samma skola eller så. Och vi vet egentligen inte mycket om hur vi fungerar i "det verkliga livet", där hemma, utanför bubblan. Men jag och Anna kom överens om att det gör ju inget. De relationer vi har med varandra är kanske annorlunda, men minst lika verkliga. Och vi delar något med varandra som bara vi varit med om.
Det är inte över än dock, långtifrån. Detta var bara tankar som kom upp då jag satte mig här framför datorn. Det märks som sagt att det snart är slut. Jag är tacksam.
Jag kommer att sakna alla. Detta livet, som inte kommer igen. Där varje dag innehåller något nytt. Där spännande aktiviteter ordnas hela tiden. Där man testar nya saker. Där man har dessa fina vännerna runt sig. Där man lever i en bubbla. Vi svenskar har redan planerat återträff en helg i sommar (annars klarar vi oss inte tänker vi), men den enda indiern jag förväntar mig att träffa igen är Ahino. Och det kan ju dröja 10 år.
Det märks som sagt att det snart är över. Livet efter programmet börjar kännas verkligt.
Hur kunde det gå så bra? är en fråga som vi ofta ställer oss i svenska gruppen. Att sätta ihop 16 vilt främmande människor under så omvälvande förhållanden. Där allt i livet är nytt. Vi blev pumpade med info om problem som kunde uppstå under våra förberedelseläger. Och visst har det funnits en mängd utmanande situationer. Men det bleknar bort i jämförelse med allt det andra - det som är viktigt. Hur kul vi har ihop, hur mycket alla tycker om varandra. Hur vi ger varandra uppmuntran och kramar och kärlek. Jag har inte längtat hem en enda gång, fast jag har så mycket fint där hemma. Jag har inte en enda gång tyckt det var alltför jobbigt.
Det handlar om attityd, som alla verkar vara överens om nu. "Bad attitude" eller "That's the spirit" säger vi till varandra. Jag minns när saker var jobbiga för många i Indien en dag och vi gick ut och åt glass med ursäkten att vi skulle fira lite hastigt påkomna saker. Att tröstäta kom vi aldrig på tanken att göra. Så har det varit.
Jag och Frida talade en dag om hur alla hade förändrats under programmet. Det är så märkbart med alla. Ibland tänker jag att alla har blivit utsatta för precis de utmaningar som de klarat av, de som var viktiga för just dem att klara av. En av mina utmaningar var att umgås med andra människor hela tiden. Jag som valt att vara ensam ganska ofta, helt enkelt eftersom jag tycker om det. Det gör jag fortfarande, men nu vill jag fortsätta bo med andra då jag flyttar till Malmö. Jag har ändrat attityd.
CIU lyckades verkligen sätta ihop en grupp med olika individer. Vi skulle aldrig blivit ett gäng om vi gått i samma skola eller så. Och vi vet egentligen inte mycket om hur vi fungerar i "det verkliga livet", där hemma, utanför bubblan. Men jag och Anna kom överens om att det gör ju inget. De relationer vi har med varandra är kanske annorlunda, men minst lika verkliga. Och vi delar något med varandra som bara vi varit med om.
Det är inte över än dock, långtifrån. Detta var bara tankar som kom upp då jag satte mig här framför datorn. Det märks som sagt att det snart är slut. Jag är tacksam.
Kommentarer
Trackback