I mitten.

Den har veckan hade vi utbildningsdag pa torsdagen, igar, av praktiska sjal. Det var Jakob och Sudhakar som larde oss mer om fortet i Vellore. Men det vet jag att Mia har berattat om pa bloggen sa det kan ni lasa om dar om ni vill. Det som jag tyckte var mest intressant med det besoket var att se hur indier ser pa restaurering. Pa ett stalle vi besokte i fortet sa var det gamla hal i vaggen dar soldater setat och siktat med sina gevar. Dar dom har setat har det naturligt blivit “nedsuttet” i graniten. Detta sag man spar av men groparna har blivit uppfyllda med cement, for att det ska se snyggt ut. Det ar val det som ar charmen eller, att se hur tiden har slitit?

 

Igar nar vi hoppade av bussen och gick hemat berattade min parkamrat att hon under dagen tappat en del av en tand. VA!? Hon visade. Ganska lang bak pa overkaken sag jag nagot svart. Jag tankte att hon maste ha en amalganlagning dar och att det ramlar bort en bit av den. Men sa var det inte. Jag tog en narmare titt och sag att ett stort hal arbetat sig ut fran mitten och helt enkelt sprangt bort en del av tanden. Hon klagade pa att det gjorde ont pa tungan eftersom den vassa kanten skavde dar. Tungan ar val det minsta problemet, hela tanden ar ju genomrutten!! Tandlakaren verkar inte vara nagon man besoker regelbundet har men kanner man daremot av minsta lilla forkylning eller halsont sa gar man till doktorn och far en spruta och en massa tabletter i olika farger. Annu en sak som ar helt tvart emot hur det funkar i Sverige.

 

Halva tiden har snart gatt och man upptacker nya saker varje dag som man blir helt hapen over. Har om dagen upptackte jag att ett av barnen pa min skola var stum och dov. Det var det ingen som hade informerat mig om, jag lade bara marke till henne for hon betedde sig lite konstigt och inte kunde saga sitt namn nar jag fragade. Det ar tydligen for langt for henne att aka till en dovskola sa hon gar pa MD-school bara for sakens skull. Undrar hur hon kommunicerar hemma? Idag har vi forresten jobbat sista dagen pa skolan. Niruba var inte dar eftersom hon var tvungen att fixa med sin tand. Men vi kommer atervanda. For att intervjua nagra av barnen for varat projekt, att jamfora en indisk och en svensk skola. Sen skulle jag aven vilja genomfora iden jag har om att mala en varldkarta pa en vagg i skolan. Har fatt tillstand av rektorn, bara det praktiska kvar.

 

Natten till onsdagen sa det small och varmen kom. Ja, sa kanns det i alla fall och det ar fler som haller med. Nu ar sommaren har pa allvar! Igar nar vi gick runt i Vellore mitt pa dagen borjade jag allvarligt fundera pa hur jag ska klara denna hetta! Hur kan folk sta ut med detta ar ut och ar in. Kan man hoppa i plurret nar man vill gar det val an men i en stad sahar inne i landet!? Pa vintern i Sveriga kan jag ibland langta efter att bli uppvarmd innifran och ut, nu skulle jag gora mycket for att naken fa rulla mig i snon och bli nedkyld innifran och ut. =o)


I onsdags efter yogan kom Anita, en av dom som jobbar pa WEL, for att prata med oss. Hon berattade att det gick rykten pa stan om varfor vi var har. Det var bland annan en mindre serios tidning som orsakat dessa rykten. Folk tror att vi kommer hit och ger en massa pengar till WEL och att det ar darfor det gar sa bra for dom. Det pratades aven om att vi var har i nagot slagt missionssyfte, att forsoka omvanda folk. Att vi bodde i familjer och att ingen riktigt visste vad som pagick dar. Valdigt konstiga saker som bara ar hamtat ur tomma intet, med andra ord. Det hade gatt sa langt att polisen kontaktat WEL och undrat vad som egentligen pagick. Ruby, ledaren for WEL, fick ga till polisstationen med alla papper och gora klart for dom varfor vi var har. Vi uppmanades att vara forsiktiga med vad vi sa till folk sa dom inte fick for sig mer konstiga saker. Vi fick absolut inte namna daliter, mannskliga rattigheter eller jamstalldhet! Temat for hela utbytet. Att vi var “kandisar” har och att folk glor pa oss visste jag men att folk tror en massa hade jag verkligen ingen aning om.

 

Imorgon aker vi pa mittlager nagra kilometer bort. Det ska verkligen bli skont att komma ifran allt har. Bara vara tillsamman pa ett lite lugnare stalle.

 

Nej, nu ar det dags for en kopp kaffe tror jag visst!  =o)

 

/ a.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback